503 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 27 kap. I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid 2 § synes mig, i fråga om skriftligt meddelande, sådant böra, då fråga ej är om de grövsta brotten, vara undantaget från beslag, ej blott då det växlats mellan den misstänkte och. närstående till honom, som avses i 36 kap. 3 §, utan ock mellan sådana närstående inbördes; undantaget från beslag bör likaledes vara beroende av att meddelandet befinner sig inom den ifrågavarande kretsen. Vad sålunda bör gälla torde påkalla tillägg till andra punkten av innebörd att där avseddaskriftliga meddelanden skola omfatta sådana såväl mellan den misstänkte och någon honom närstående som ock mellan sådana närstående inbördes. I anslutning till de jämkningar, som vidtagits i 2-fl kap. 13 §, 25 kap. 5 §. och 26 kap. 4 §, har motsvarande ändring införts även i 6 § av detta kapitel. Vid 9 § har lagrådet hemställt, att kvarhållande av försändelse må kunna äga rum ej allenast å post- eller telegrafanstalt utan även å järnvägs- eller annan befordringsanstalt. Då denna erinran enligt min mening bör vinna beaktande, har tillägg av detta innehåll skett i paragrafens första stycke. Tydligt är, att ett förordnande om kvarhållande icke bör komma till den misstänktes eller annan utomståendes kännedom. I de fall, då anstaltens föreståndare, såsom i fråga om post- eller telegrafverket, intar ställning som statstjänsternan, kan en överträdelse av denna tystnadsplikt beivras enligt 25 kap. strafflagen. Med den nu förordade utvidgningen av kvarhållandet till andra befordringsanstalter, torde komma att inträffa, att en överträdelse av tystnadsplikten ej skulle bliva straffbar. Med hänsyn härtill synes en sådan tystnadsplikt böra uttryckligen föreskrivas; dess åsidosättande kommer då att falla under straffbestämmelsen i 9 kap. 6 §. Jag har därför ansett, att andra stycket i 9 § bör kompletteras med en bestämmelse, att i förordnande om kvarhållande skall intagas underrättelse, att meddelande om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. Som konsekvens av den utvidgning av rätten till kvarhållande, som ägt rum i 9 § första stycket, har motsvarande ändring vidtagits i 11-§. I 16 § behandlas frågan om rätt för åklagare eller polismyndighet att i utredningssyfte taga del av telefonsamtal. Lagrummet vilar på den uppfattningen, att innehållet i telefonmeddelanden, liksom i brev eller telegram, ätnjuter rättsligt skydd och att detta skydd endast genom lag kan begränsas eller upphävas. Tydligt är, att viktiga samhällsintressen kunna påkalla ett ingripande även i nu berörda fall. Enligt beredningens förslag är ingripandet begränsat till de grövsta brotten. Anledningen härtill har bland annat varit den, att ett sådant ingripande skall kunna äga rum även i fråga omsådana förtroliga meddelanden mellan närstående, som, då de ske i skrift, i regel äro undantagna från beslag. I mera vidgad omfattning har ifrågavarande institut kommit till användning i lagen den 14 oktober 1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m., samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid
