Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/885

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 519 åtgärd. Dessutom borde det av beredningen föreslagna längre gående undantaget från tystnadsplikten bibehållas i mål angående grovt brott. Den av lagrådet behandlade frågan berör två, var för sig ur samhällelig synpunkt viktiga intressen: å ena sidan rättsskipningens säkerhet och å den andra vikten av att hjälpsökande i frågor, som röra deras personliga förhållanden, med förtroende kunna vända sig till personer, som med hänsyn till utbildning och ställning i övrigt ha till uppgift att lämna dem bistånd. Redan för närvarande intaga i detta hänseende läkare och rättegångsombud en särställning. Enligt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930, § 6-O, må ej läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, och enligt 17 kap. 7 § R. B. må ej fullmäktig vittna om det som hans huvudman under rättegången förtrott honom. I beredningens förslag har skett en utvidgning av tystnadsplikten till vissa närstående yrkesgrupper samtidigt som tystnadsplikten begränsats att i regel icke gälla mål om grovt brott. Mot förslaget i denna del torde icke i och för sig vara något att erinra. Som en betydelsefull fråga kvarstår emellertid, om icke ytterligare inskränkningar i tystnadsplikten böra göras. Enligt lagrådets uppfattning bör tystnadsplikten vika även vid mindre svåra brott, dock uteslutande i fall, då det kan anses påkallat i den tilltalades intresse och till förebyggande av en fällande oriktig straffdom. I sådant fall, då den tystnadsplikt, som hindrar avgivande av utsaga, gäller till förmån för den tilltalade, är uppenbart, att denne genom sitt samtycke själv kan frigöra vittnet från hans tystnadsplikt; vittnet blir då skyldigt att avgiva utsaga. Det torde ock inträffa, att tystnadsplikten gäller i förhållande till tredje person, och det är för detta fall, som det av lagrådet föreslagna stadgandet är av betydelse. Otvivelaktigt äro de skäl, som lagrådet anfört, vägande. Emellertid torde frågan kunna betraktas även ur en annan synpunkt. En förutsättning för lagrådets förslag måste anses vara, att någon, om ock ringa ovisshet om den tilltalades skuld till brottet föreligger. Tydligt är att i enstaka fall denna ovisshet kan undanröjas genom den tystnadspliktiges hörande. I många fall torde emellertid ovissheten kvarstå. Uppenbart är, att i dessa fall frikännande dom bör meddelas. Därest beredningens förslag bibehålles och den tystnadspliktige alltså ej höres, måste konsekvensen härav bliva densamma. En sådan lösning av den föreliggande konfliktsituationen torde vara att föredraga framför en till sin omfattning ganska svårberäknelig inskränkning av tystnadsplikten. Det torde ej heller kunna bestridas, att lagrådets förslag är förenat med mycket stora praktiska svårigheter. En sådan svårighet möter redan vid bedömande av vilken påföljd brottet i det särskilda fallet kan anses förskylla. En annan och ej mindre svårighet är att avgöra, huruvida och när läget i rättegången är sådant, att faran för en oriktig straffdom föreligger. Lagrådet har i detta hänseende framhållit, att frågan om den tystnadspliktiges hörande borde prövas, sedan övrig bevisning upptagits och därigenom material erhållits för bedömningen. Att märka är emellertid, att ändringen även, på sätt lagrådet ock erinrat, återverkar på innebörden av andra lagrum, särskilt 27 kap. 2 § om beslag. I sistnämnda fall är det i