520 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. regel ej rätten utan undersökningsledaren eller åklagaren, som har att verkställa den av lagrådet angivna prövningen. På grund av det nu anförda har jag funnit tillräckliga skäl icke föreligga för upptagande i förslaget av bestämmelse med den av lagrådet angivna innebörden. De synpunkter, som jag nu framhållit, synas mig böra leda till att ej heller vid grova brott försvarare undantages från tystnadsplikt. Enligt gällande rätt torde något sådant undantag icke vara för handen; även i detta fall bör ovissheten om den tilltalades skuld komma honom till godo. I överensstämmelse härmed har åt fjärde stycket givits ändrad avfattning, varjämte annan jämkning vidtagits. Lagrådets hemställan vid 8 § har beaktats. Vid 11-14 §§ har lagrådet förordat, att stadgandet om rätt för vittne att utbyta ed mot försäkran borde avfattas så, att rätten ägde lämna medgivande därtill, om vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna allvarlig grund, medan enligt beredningens förslag utbyte må ske allenast, om betänkligheten kan antagas vara allvarligt grundad. Jag anser icke tillräckliga skäl föreligga att på denna punkt frångå beredningens förslag. Vad lagrådet i övrigt hemställt vid dessa lagrum innebär i huvudsak allenast en omgruppering av innehållet; lagrådets hemställan i denna del har beaktats. Enligt 17 §, som reglerar vittnesförhöret, skall vittne höras av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna, därvid vittnet höres först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten. Sedan vittnets berättelse avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga. Vid denna paragraf ha två av lagrådets ledamöter förordat ett stadgande av innebörd, att om å båda sidor rättsbildade personer stode till buds för förhörets genomförande, vittne, som åberopades av part, skulle höras av parterna, om ej särskilda omständigheter föranledde annat. Som dessa ledamöter erinrat har frågan om vittnesförhörets anordnande varit föremål för ingående prövning under reformarbetets gång och skälen för de olika ståndpunkterna - domareförhör eller förhör genom parterna - ha utförligt utvecklats. Beredningen har i sitt betänkande framhållit, att de till stöd för förhör genom parterna anförda skälen vore i hög grad beaktansvärda, men även uttalat, att en allmän regel härom icke vore lämplig. Det borde enligt beredningens åsikt tillkomma rätten att ordna vittnesförhöret på det i varje fall lämpligaste sättet; därigenom vunnes ock erfarenheter rörande de olika metodernas företräden och olägenheter. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt; lagrummet torde alltså böra bibehållas i sin avfattning enligt beredningens förslag. Vad lagrådet hemställt vid 25 § har iakttagits. Dessutom ha i 16 och 23 §§ mindre jämkningar ägt rum. D 37 kap. I 1 och 2 §§ ha vissa jämkningar vidtagits. Lagrådets hemställan vid 5 § har beaktats.
Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/886
Utseende