522 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. avser mål, vari förlikning angående saken är tillåten, och i 3 § första stycket, att i detta lagrum är fråga om mål, vari förlikning angående saken ej är tillåten; i anslutning härtill har avfattningen av 3 § andra stycket jämkats. 45 kap. Lagrådets hemställan vid 3 § har lett till ett förtydligande på sätt lagrådet förordat. I anslutning till lagrådets erinran vid 17 kap. 9 § har tredje stycket i 14 § fått utgå. I 46 kap. I 3 § andra stycket har en uteslutande redaktionell jämkning ägt rum. Vad lagrådet hemställt vid 7 och 11 §§ har beaktats. I anledning av lagrådets erinran vid 35 kap. 13 §, som påkallat ändring i 43 kap. 13 §, har motsvarande ändring skett i 13 § förevarande kapitel. Enligt 15 §, som avser den tilltalades utevaro från huvudförhandling, utgör den tilltalades närvaro vid denna, i vissa fall personligen, i allmänhet en nödvändig förutsättning för målets prövning. -Vissa undantag från denna huvudregel äro dock, såsom framgår av andra och tredje styckena, medgivna. Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må enligt andra stycket, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet ändock avgöras och enligt tredje stycket må, om anledning förekommer, att den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, ett avgörande ske i den tilltalades utevaro även vid svårare brott. Lagrådet har vid denna paragraf erinrat, att endast med stor försiktighet borde den i gällande rätt till ett par speciella undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas. Då i förslaget såsom en förutsättning angåves, att anledning förekomme, att den tilltalade avvikit, syntes detta enligt lagrådets mening knappast tillräckligt betryggande; det torde böra fordras, att utredningen verkligen gåve vid handen, att han avvikit. Jag delar denna uppfattning. I överensstämmelse härmed bör som villkor angivas, att den tilltalade avvikit. Lagrådet har vid 15 § i ett annat hänseende förordat någon utvidgning av möjligheten till avgörande i den tilltalades frånvaro, nämligen beträffande rättegångsfråga. Även härutinnan synes lagrådets hemställan böra beaktas. Som sista stycke i paragrafen har dårför införts, att rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro. 47 kap. I anledning av lagrådets erinringar vid 2 och 3 §§ ha jämkningfil ägt rum i 2, 3 och 7 §§; något behov av jämkning även i 4 § torde icke föreligga. Dessutom ha i 11, 16, 19, 22 och 23 §§ vissa uteslutande redaktionella ändringar vidtagits; i 22 § har såsom skett i motsvarande fall sista stycket utgått.
