Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/890

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


524 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. vilken kommuns stämma valet skall förrättas. Underrätt har dessutom enligt 7 § samma kapitel att upptaga klagan över nämndemansval och enligt 8 § att pröva fråga om nänmdemans avgång. Vidare tillkommer det enligt 33 kap. 24 § rätten att förordna stämningsman ävensom att återkalla sådant förordnande. Det torde icke råda någon tvekan om att talan mot rättens avgöranden i dessa fall bör kunna fullföljas till hovrätt, vilken instans jämte sin rent judiciella funktion även utgör tillsynsmyndighet över underrätterna. Mera tveksam ställer sig frågan om och till vilken myndighet fullföljd bör äga rum mot hovrätts beslut. Med en reglering av frågan om fullföliden mot underrätts beslut i dessa fall synes enligt min mening kunna utan olägenhet anstå; den torde böra ingå i den lagstiftning, som skall innehålla bestämmelser om rättegångsbalkens ikraftträdande. Enligt lagrådets hemställan vid 1 § har till andra stycket fogats etttillägg rörande återvinning vid tredskodom. Vad lagrådet hemställt vid 4 § har iakttagits; de ändringar, som påkallas, ha införts i 4 och 5 §§. Enligt 17 kap. 14 § äger rätten i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. Som lagrådet erinrat är ett sådant förordnande, liksom avslag å framställning därom, att anse som ett särskilt beslut, och om fullföljd av talan mot sådant beslut gäller stadgandet i 49 kap. 8 §, att talan må föras allenast i samband med talan mot domen. Den part, mot vilken ett sådant förordnande meddelats, äger alltså överklaga förordnandet endast för det fall, att han yrkar ändring i domen. Part, vars yrkande om omedelbar verkställighet avslagits men erhållit bifall till sin talan i själva saken, kan ej heller föra särskild talan mot beslutet. Lagrådet har ansett, att i sistnämnda fall "fullföljdsrätt borde tillerkännas parten och till stöd härför särskilt framhållit den utomordentliga betydelse det kunde äga för parten, att hans rätt utan dröjsmål kunde realiseras; det borde enligt lagrådets mening främst undvikas att en part skulle nödgas stå hjälplös gentemot en motpart, som otillbörligen genom fullföljd sökte förhålla honom hans rätt. Mot vad lagrådet sålunda anfört torde ur principiell synpunkt icke något vara att invända. Å andra sidan måste beaktas, att frågan om omedelbar verkställighet varit föremål för underrättens prövning samt att underrätten därvid, ehuru den bifallit partens talan, dock ansett förutsättningarna för omedelbar verkställighet icke föreligga. Det torde under nu angivna förhållanden endast i undantagsfall vara att förvänta, att hovrätten, innan den intager slutlig ståndpunkt till den av motparten fullföljda talan, skall finna skäl föreligga för ett preliminärt förordnande om verkstâillighet. Någon praktisk betydelse torde den av lagrådet förordade fullföljdsrätten med hänsyn härtill knappast äga. Tydligt är, att något hinder icke föreligger för den i underrätten vinnande parten att i hovrätten, i samband med talan som vadesvarande, framställa yrkande om omedelbar verkställighet av hovrättens dom eller för hovrätten att i samband med sin slutliga prövning av målet bifalla detta yrkande. På grund av det nu anför