Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/891

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 525 da har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga för frånträdande av förslaget i denna del. Vad lagrådet hemställt vid 8 § har vunnit beaktande. 50 kap. g Vid 1 § har lagrådet erinrat, att i förslaget vadeanmälan bibehållits som en första åtgärd för fullföljd av talan mot dom i tvistemål samt att vadeanmälan tänkts skola väsentligen tjäna samma syfte som enligt gällande rätt. Emellertid hade förslaget i fråga om vadeanmälan infört vissa lättnader, som enligt lagrådets mening kunde medföra, att vad komme att anmälas i väsentligt större omfattning än för närvarande; syftet med vadeanmälan skulle härigenom väsentligen -förfelas. Som motvikt häremot har lagrådet förordat, att vadepenningen, som enligt förslaget skulle bortfalla, borde bibehållas och dess belopp ökas, förslagsvis till tio kronor. En av lagrådets ledamöter har för det fall, att betänkligheter skulle möta mot bibehållande av vadepenning, föreslagit, att vadeanmälan skulle göras skriftligen. Enligt min mening torde den återhållande verkan, som ett bibehållande av vadepenningen skulle utgöra, icke komma att äga någon egentlig betydelse, såframt ej vadepenningen sättes till ett mera betydande belopp än lagrådet ansett sig kunna förorda. Mot en sådan ökning tala dock starka skäl; det skulle icke överensstämma med förslagets huvudsyften, om ett hinder av detta slag uppställdes för parter, som ville föra talan mot underrätts dom. Ej heller synes mig anledning föreligga -att i olikhet med vad redan nu gäller binda vadeanmälan vid skriftlig form. Jag anser alltså, att förslaget i denna del bör bibehållas oförändrat. En mindre jämkning har ägt rum i 9 § första stycket. Vid 10 §, som behandlar skriftväxling mellan parterna, har lagrådet framhållit, att i fall, då mål skall avgöras utan huvudförhandling, stadgandet öppnade möjlighet för hovrätten att giva parterna tillfälle till skriftlig argumentering. Till undvikande av tveksamhet på denna punkt har lagrådet ansett en uttrycklig föreskrift härom erforderlig. Ett stadgande av denna innebörd synes mig böra upptagas i 22 §. -I överensstämmelse med vad tidigare iakttagits vid 17 kap. 9 § 42 kap. 20 §, 45 kap. 14 § och 47 kap. 22 § har i 13 § förevarande kapitel andra stycket uteslutits. Lagrådet har vid 13 § erinrat, att rätten borde, när den skall utsätta tid för huvudförhandlingen, samråda med parterna på sätt också i förslaget föreskrivits vid utsättande av huvudförhandling i fall, som behandlades i 42 kap. 20 § och 47 kap. 22 §. Enligt lagrådets mening borde den omständigheten, att någon uttrycklig föreskrift icke funnes vare sig i 45 kap. 14 § rörande huvudförhandling i underrätt i mål om allmänt åtal eller i 51 kap. 13 § beträffande huvudförhandling i ett genom vad fullföljt brottmål, icke utesluta, att även i där behandlade fall samråd med part komme till stånd. Lagrådet har till sist ifrågasatt, att i 32 kap. upptoges en allmän be