Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107
Torsdagen den 17 juni 1948 em. Nr 24.
Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

utskottet vinner, därmed vill ha sagt att justitiedepartementet fått en reprimand. Jag vidhåller alltjämt mitt yrkande.


Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman! l detta skede av debatten är det inte möjligt att tillföra densamma något väsentligt nytt, och jag har inte begärt ordet för att göra det utan för att delgiva kammaren skälen till att jag, som deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende, vid avgörandet kommit till samma resultat som utskottets majoritet.

Det är sed inom första lagutskottet – jag tror vi äro kända för det – att vara försiktig. Man säger t. o. m. att vi äro alltför konservativa. Jag vågar emellertid försäkra, att denna försiktighet är aldrig så stor som när vi behandla strafflagsförslag. Vi ha handlagt detta spörsmål vid upprepade tillfällen och bordlagt ärendet flera gånger för att bli i tillfälle att tänka igenom det grundligt, och vi ha debatterat det åtskilliga gånger. Flera av oss, däribland jag, ha från början varit betänksamma inför det tillägg som debatten här närmast rör sig om, men vi ha till sist måst medgiva att här finns en lucka i lagen, som inte kan få vara ofylld i en tid sådan som den vi nu leva i.

Herr Ohlin sade för en stund sedan, att paragrafen var otillfredsställande. Det är så lätt att formulera slagord, herr Ohlin. Jag vill inte påstå att första lagutskottet är den mest perfekta apparat som kan tänkas för att formulera lagparagrafer, långt därifrån, men jag vill å andra sidan reagera emot ett uttalande från regeringsbänken, som tycktes gå ut på att det, därför att departementet en gång i världen hade kommit till en viss slutsats, skulle vara förmätet av utskottet att ha en annan mening. Så har jag inte uppfattat utskottets arbete och kommer inte heller att göra det i fortsättningen. Om herr Ohlins omdöme, att paragrafen är otillfredsställande, är riktigt, kanske det inte så mycket beror på utskottets fumlighet att formulera som fastmera på någonting, som herr Ohlin inte tycks ha upptäckt, nämligen att detta lagstiftningsområde är utomordentligt vanskligt och svårt, och att man därför, om man skall nå de syften man här vill nå, måste taga vissa risker. Det är en seglats mellan Skylla och Karybdis. – Man kan inte nå vad man här åsyftar, om man inte är villig att taga någon som helst risk. Vi leva nu i en riskfylld tid. Jag antager att man på regeringshåll inte är okunnig om att det sker åtskilligt ute i världen – och inte enbart ute i världen utan även här i vårt land – som man, när man går att formulera denna paragraf, inte kan blunda för. Det är klokare att vi nu i lugn och ro under fredliga förhållanden klargöra för oss hur vi vilja ha det på det här området än att vi vänta tills vi befinna oss i en aktuell situation och då tvingas att acceptera förslag, som kanske bli för dåligt övertänkta. De olägenheter, som man ifrån kritikernas sida vill hävda ha uppstått genom den förändring i propositionen som vidtagits från utskottets sida, hänföra sig, som tidigare har uttalats, i allt väsentligt till förhållanden som ägde samband med den gamla 14 a § och som icke äro tillämpliga på denna nya paragraf.

Vi veta också, att det under kriget inte enbart förekom låt mig säga en begriplig underrättelseverksamhet av norrmän till deras legation i Stockholm. Det är känt att det förekom en cynisk press ifrån viss utländsk makt på vissa av denna stats medborgare eller till och med på dem, som voro eller varit gifta med medborgare i denna stat, en press som lämnat de mest fruktansvärda individuella resultat. När jag väger det ena mot det andra, väger vad man här vill skydda sig emot, mot de nackdelar. som en viss begränsning givetvis alltid medför, tycker jag att det för den