60 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. tiden blir i viss mån elastisk. Och längre ned på samma sida säger utskottet: "Vad beträffar de statliga organen framhåller departementschefen, att någon mera betydande ändring i nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan centralt organ och länsorganicke torde kunna genomföras redan den 1 juli innevarande år. – – – Länsorganens verksamhet skulle till följd härav till en början begränsas till att avse lån till ombyggnad av enfamiljshus samt det särskilda stödet till förbättring av bostadshus." Man kan inte undgå det intrycket, att då Kungl. Maj:t inte har intagit några bestämdare ståndpunkter i fråga om organisationen, borde det ha varit möjligt att åtminstone för detta år uppskjuta anordnandet av denna nya bostadsstyrelse och de nya länsorganen. Jag kan förstå att det inte varit möjligt för utskottet att klara upp situationen ute i länen med hjälp av de nytillskapade eller under bildning varande lantbruksnämnderna. Men jag anseratt det borde ha varit möjligt för Kungl. Maj:t att åtminstone för ett år uppskjuta bildandet av denna nya länsorganisation genom att utöka lantbruksnämndernas expertis när det gäller byggnadsfrågor. Här få vi nu en ny organisation, som får till uppgift att samarbeta med lantbruksnämnderna, men det finns inga klarare linjer för hur samarbetet skall ske. Enligt min uppfattning hade det uppenbarligen varit bättre, om man kunnat utöka lantbruksnämnderna med den expertis, som behövs för bedömande av byggnadsfrågor, och sedan till dem överlåtit länsbostadsnämndernas uppgifter. Nu har utskottet – och även reservanterna ha nödgats därtill – frångått vad vi syftade till i vår motion i fråga om denna sak. Det är sålunda nu inte något att göra åt som frågan nu ligger. Anledningen till att jag är en smula fundersam beträffande denna nya organisation är inte den, att jag främst är rädd för det nya ämbetsverket. Kammaren torde ha observerat, att jag, då vi för en stund sedan behandlade frågan om yrkesinspektionen, röstade för Kungl. Maj:ts förslag – det var ju även här fråga om ett nytt ämbetsverk – och inte ville vara med om den nedprutning med 110 000 kronor, som reservanterna föreslagit. Jag ansåg att det var ganska viktigt att man fick en utökning av tillsynsmyndigheten, så att den kunde besöka arbetsplatserna litet oftare än vart tredje eller vart fjärde år. På det sättet skulle man kanske spara in en del arbetskraft, som eljest skulle gå förlorad genom olyckshändelser. Emellertid, då det nu gäller denna fråga om byggnadsproblemen, kan man inte undgå att fråga sig var det hela skall sluta. Jag är naturligtvis mycket intresserad av att även landsbygden nu får den hjälp, som behövs för att man skall kunna åstadkomma ordentliga bostäder vid jordbruken. Emellertid skall jag inte nu närmare taga upp denna fråga. Vi få resonera om den när soeialministern besvarar min interpellation om byggnadskostnaderna. Jag har dock den uppfattningen, att det kommer att bli ganska besvärligt, om man genom utökning av de statliga ingripandena kommer dithän, att staten skall sköta hela byggnadsverksamheten i landet. Frågan är ju egentligen hur man skall kunna nedbringa byggnadskostnaderna därhän, att om möjligt människorna med hjälp av sina inkomster från industri eller jordbruk skola kunna klara kostnaderna utan statens ingripande. Visserligen kan man väl inte undgå att i viss grad lita till statsingripanden då det gäller dessa kostnader, men då bör man främst söka från grunden reducera desamma. Detta är det stora problemet. Skall man fortsätta på de vägar vi nu äro inne på, då byggnadskostnaderna öka år efter år, då tror jag att det till slut blir ett olösligt problem, som vi fastna i och som staten inte kan lösa.
