Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 61 Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. Då nu utskottet såväl som reservanterna gått in för denna decentralisation ute i länen skulle jag kanske inte ha så stort intresse av att biträda reservationen. Även om ett nytt ämbetsverk är en betänklig sak tror jag, att det blir mindre riskabelt att övergå till denna nya form än att ute i länen tillskapa nya organisationer. Som jag tidigare sade vet man inte, hur långt dessa organisationer komme att utveckla sin verksamhet. Det är med anledning därav jag är tveksam att framställa något yrkande här. Då emellertid den siste ärade talaren påstod att man sparar in 400 000 kronor på att följa reservanterna och avslå förslaget om en bostadsstyrelse, så skall jag ändå, herr talman, sluta med att yrka bifall till reservationen. Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr talman! Liksom när vi för en stund sedan diskuterade frågan om arbetarskyddsstyrelsen möta vi här klagomål över att man i dessa för staten ekonomiskt svåra tider inrättar ett nytt ämbetsverk, och man varnar för att beträda denna väg. Jag måste säga här, liksom jag sade på tal om den förra frågan, att jag inte ser saken så att det här är fråga om att inrätta ett nytt ämbetsverk. Enligt mitt förmenande ligger frågan så till, att det här gäller att av en organisation av provisorisk karaktär skapa en sådan av permanent karaktär. Det är således samma verksamhet som förut, som skall bedrivas inom denna organisation, och det är, föreställer jag mig, i stort sett samma personal, som skall användas för denna verksamhet. Det är således inte fråga om att skapa någonting helt nytt. Eftersom ifrågavarande organisations verksamhet nu bedrivits så länge, att man vunnit tillräcklig erfarenhet rörande den framtida utformningen av densamma, så är det också enligt mitt förmenande på sin plats, att man här skapar en permanent organisation, som verkar på ungefär samma sätt som andra statsinstitutioner. När statens byggnadslånebyrå inrättades och började sin verksamhet, organiserades den i huvudsaklig anslutning till det system, som gäller för de s. k. krisorganisationerna. Personalen anställdes sålunda på samma lösliga grunder som krisorganisationernas personal; de avlönades efter motsvarande system. Det är sålunda i detta fall fråga om att gå ifrån detta krisorganisationssystem; personalen skall beredas anställningsförhållanden, som svara mot dem som råda vid statens övriga verk. Enligt mitt förmenande har man emellertid varit mycket försiktig. Medan inom ämbetsverken den större delen av personalen i allmänhet beredes ordinarie anställning, har man här gjort en dygd av nödvändigheten och gått försiktigt fram. Den mindre delen av personalen blir sålunda här ordinarie, och den större delen göres till extra ordinarie. De senare få visserligen den fasta anställning, som medföljer begreppet extra ordinarie. De få pensionsrätt och rätt till ålderstillägg. Men som vi veta innebär inte den extra ordinarie anställningen på samma sätt som den ordinarie anställningen garanti för anställningens fortvaro under framtiden. Att man beträder denna väg beror på att man föreställer sig, att allteftersom erfarenheterna växa skall man kunna göra en omorganisation. För att man i det avseendet skall ha fria händer, framför allt i samband med en blivande decentralisation av verksamheten, kan man inte bereda personalen ordinarie anställning, utan man vill allenast behålla den som extra ordinarie. Med vad jag sålunda sagt har jag velat bemöta talet om att det här gäller att skapa ett helt nytt ämbetsverk. Man samlar bara ihop den personal som finns och samlar den erfarenhet man har och skapar sålunda ett fast ämbetsverk av vanlig statsnatnr. Jag
