62 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 19-18 fm. Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. anser dessutom, herr talman, att det är av så mycket större vikt att man gör denna anordning, som riksdagen senast i fjol intog en bestämd ståndpunkt när det gällde att betrakta det såsom en kommunernas angelägenhet att på ett helt annat sätt än tidigare varit fallet sörja för bostadsbeståndet och bostadsbyggandet. På förslag av andra lagutskottet antogs en lag, som innehåller föreskrifter i detta avseende. När man sålunda stadgat denna skyldighet för kommunerna – de allra flesta kommuner ha kanske visserligen redan tillämpat denna princip, men någon laglig skyldighet har inte förelegat – tycker jag att det är alldeles naturligt, att man också skapar ett permanent statligt organ, som så att säga samordnar hela verksamheten. Därför är jag för min del på det klara med att det finns ett behov av att inrätta detta nya ämbetsverk, bostadsstyrelsen. Jag skall nu dessutom upptaga till behandling vissa av de synpunkter, som framförts i debatten. Herr Adolfsson åberopade en motion, som väckts av honom jämte tre andra av kammarens ledamöter. I denna motion, nr 540, yrkas dels att fördelningen av arbetsuppgifter mellan de statliga bostadspolitiska organen och vederbörande kommunala organ så avväges, att det kommunala inflytandet över bostadspolitikens utformning och genomförande icke beskäres, dels att sådan ändring av den organisatoriska utformningen vidtages, att Stockholm och eventuellt andra större kommuner, som bedrivit socialt inriktad bostadspolitik och som alltjämt äga förutsättning härför, direkt underställas bostadsstyrelsen, och slutligen att kommunerna givas möjlighet till direkt representation i såväl bostadsstyrelsen som länsbostadsnämnderna. Nu ansåg herr Adolfsson, att utskottet inte väl besvarat motionens yrkanden och att det resultat man nu kommit till innebär en återgång till tidigare rådande förhållanden. Jag är inte riktigt säker på, att herr Adolfssons omdöme är riktigt. Det förefaller mig som om han och de övriga motionärerna med honom mindre aktgivit på det förslag Kungl. Maj:t framlagt än på det förslag, som utarbetats av des. k. organisationssakkunniga. Det förefaller mig som om polemiken både i motionen och i herr Adolfssons anförande mera riktar sig emot organisationssakkunnigas förslag än mot det nu föreliggande förslaget. Kungl. Maj:ts förslag innebär ju, att någon decentralisation av flerfamiljshusen eller av egnahemshusen i kommuner med mer än 10 000 invånare icke skall ske. Nederst på sidan 8 i utskottsutlåtandet, där man talar om Kungl. Maj:ts förslag, säges det, att lånc- och bidragsgivningen i avseende å städer med större invånarantal än 10 000 föreslås, i varje fall till en början, åvila det centrala organet. Med bostadsstyrelsens tillkomst blir detsålunda inte någon ändring i Stockholms och andra större städers förhållanden, så vitt jag förstår. Inte ens beträffande egnahemsverksamheten komma dessa städer att nu läggas under eventuella länsbostadsnämnder. Det tal herr Adolfsson förde om en sammanslagning av Stockholms stad och Stockholms län till en bostadsnämnd syftar på organisationssakkunnigas förslag. Det talet har inte någon aktualitet för Stockholms stads vidkommande, eftersom städer med mer än 10 000 invånare skola ha en oförändrad organisation i detta fall. Utskottet konstaterar också, att ifrågavarande motions yrkande i detta avseende ganska väl överensstämmer med det förslag, som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. På sidan 9 säger utskottet, att "syftet med berörda yrkanden synes vara tillgodosett med Kungl. Maj:ts förslag". I det avseendet tror jag sålunda, att vi beaktat den av herr Johansson i Stockholm m. fl. väckta motionen och även besvarat densamma. Nu tröstade sig herr Adolfsson med
