64 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. säga, att jag förutsätter att det kommer att uppstå en hel del svårigheter av organisatorisk art, särskilt under den närmaste tiden, innan man får hela verksamheten att löpa friktionsfritt. Detta hänger ju samman med att detta spörsmål – varom egentligen beslut borde ha förelegat för åtskilliga månader sedan – nu måste avgöras mindre än en halv månad innan det nya budgetåret börjar, då den nya verksamheten skall träda i kraft. Jag är emellertid övertygad om att alla ansträngningar, som måste göras för att det hela vid tillämpningen skall gå så friktionsfritt som möjligt, också komma att göras såväl av Kungl. Maj:ts kansli som av övriga, som ha att syssla med frågan, både på lokalt och centralt håll. Man kommer säkerligen att göra sitt bästa för att resultatet skall bli det bästa möjliga. Det är i förhoppning om att så skall ske som jag ställer det nyss anförda yrkandet. Herr ADOLFSSON (kort genmäle): Herr talman! Jag finner herr Erikssons polemik mot mig beträffande det anförande jag höll för en stund sedan fullständigt hänga i luften. Herr Eriksson anför som argument mot min åsikt följande passus i utskottets utlåtande: "Låne- och bidragsgivningen i avseende å städer med större invånarantal" – d. v. s. större än 10 000 "föreslås, i varje fall till en början, åvila det centrala organet." Han talade alltså om den föreslagna organisationen av låne- och bidragsgivningen, men det var ju inte huvudsakligen detta jag uppehöll mig vid i mitt förra anförande. Låne- och bidragsgivningen är naturligtvis inte obetydlig, tvärtom, men vad vi behandlat i vår motion och vad jag talade om i mitt anförande var vissa kommuners rätt att inlägga veto beträffande sådana ärenden, som dessa organ skola handlägga. Det var alltså vid de sociala synpunkternas tillgodoseende jag uppehöll mig. De statliga myndigheterna ha ju fastställt vissa minimikrav beträffande en bostads utformning. En familjebostad skall bestå av minst två rum och kök, det skall vara en viss minimiyta, och det skall finnas vatten och avlopp och eget badrum o. s. v. Allt detta ter sig ju tämligen vackert, men en bostad som fyller dessa krav kan ändå vara socialt mindervärdig eller i varje fall stå i en lägre klass än de bostäder, vilkas tillkomst vissa kommuner, t. ex. Stpckholms stad, befrämjat, men trots detta godkännas av de statliga myndigheterna. Det är framför allt kommunernas rätt att inlägga veto mot tillståndsgivning för sådana bostäder, som visserligen uppfylla de statliga minimikraven men som från den lokala horisonten icke tillgodose betydande sociala behov, som vi diskuterat. Jag kan icke finna att herr Erikssons polemik mot mig på denna punkt på något sätt kan utgöra ett argument mot de synpunkter jag framlagt. Herr MÅRTENSSON: Herr talman! Efter herr Erikssons klarläggande anförande har jag inte mycket att tillägga i denna fråga. Jag kan "dock inte underlåta att uttala den uppfattningen, att en viss försiktighet bör iakttagas vid tillskapandet av nya ämbetsverk. I detta speciella fall är det emellertid knappast fråga om att skapa ett nytt ämbetsverk. Statens byggnadslånebyrå har nu bedrivit sin verksamhet i mer än tio år, och denna verksamhet har, framför allt under de senaste åtta åren, fått en så oerhörd omfattning, att det torde vara nödvändigt att företa en viss omorganisation. Det är väl numera knappast heller någon som hyser den meningen, att samhällets inflytande över bostadsbyggandet skall upphöra. Under dessa förhållanden kan man fråga sig, vad det skall tjäna till att motsätta sig tillskapandet av ett centralt organ, som kan samordna den omfat
