punkt få räkna med statlig eller annan kreditgivning till den nye medlemmen. Sistnämnda spörsmål behandlas i annat sammanohang. o l de fall, då sambruksförenings rörelse grundas pa arrende, och någon "föreningen tillhörig fast egendom" sålunda icke finnes, nedsattes självfallet automatiskt kravet på reservfondens storlek. I dylikt fall lärer i stället fondbildning böra ske för framtida förvärv av den arrenderade fastigheten. Någon tvingande regel om avsättning till mer än en fond – reservfonden – torde icke behöva ifrågakomma. Vinstdispositionen synes då böra ske på följande sätt. Mellan sambruksföreningen och de av dess medlemmar, som skola utföra arbete åt föreningen, torde anställningskontrakt böra upprättas, vari medlemmarna i fråga tillförsäkras lön i enlighet med lantarbetarnas kollektivavtal. Särskilt i början av en förenings verksamhet torde emellertid vara välbetänkt att föreningen i anställningskontrakten förbehåller sig rätt att innehålla någon del av lönen till dess årsresultatet av verksamheten kan någorlunda säkert överblickas. Förslår ej vinsten ens till full arbetslön, får återstoden balanseras som skuld till följande år och om föreningen rent av skulle nödgas träda i konkurs finge resterande lön bevakas i konkursen som en vanlig lönefordran. V Visar åter bokslutet vinst, sedan den avtalsenliga lönen utbetalats och redovisats bland utgifterna för rörelsen, torde minst 20 procent av vinsten böra avsättas till reservfonden. Därefter torde viss maximerad ränta å insatskapitalet böra tillföras samtliga medlemmar, sålunda även dem, som icke personligen deltagit i arbetet. Maximeringen av denna ränta torde kunna bliva föremål för viss tvekan. Den strängaste regel, som torde kunna ifrågakomma, är att sätta utdelningen lika med den inlåningsränta, som vid tiden för bokslutet tillämpas av flertalet sparbanker i det län, där föreningen har sitt säte. Härutinnan lärer en anpassning bliva nödvändig efter vad omständigheterna kräva i det enskilda fallet, och detta är ytterligare ett skäl för den förut hävdade uppfattningen, att maximeringen i fråga bör hänskjutas till beslut av föreningen vid dennas bildande. Uppenbart är att räntan bör i stadgarna sättas så lågt som möjligt är utan att föreningens tillkomst äventyras. Eventuellt ytterligare överskott bör stå till föreningsmötets förfogande och lärer i första hand böra användas för utbetalande av tillägg till de kontraktsenliga lönerna till de medlemmar, som deltagit i arbetet. Självfallet kan också ifrågakomma att använda medlen till ökning av lönen åt i föreningens tjänst anställda, vilka icke äro medlemmar, detta i syfte att till föreningen locka duglig arbetskraft och i syfte att öka de anställdas intresse för verksamhetens resultat. Slutligen bör framhållas, att de uppställda reglerna om avsättning till reservfond äro minimiregler, och att det kan vara välbetänkt att exempelvis ett särskilt vinstgivande år göra större avsättning till reservfonden än lagen kräver. Självfallet bör även avsättning till annan fond än den obligatoriska reservfonden ifrågakomma. Här kan erinras om bestämmelsen i stadgarna för ett italienskt jordbrukskooperativ att 10 procent av vinsten skall avsättas till en pensionsfond. I de svenska konsumtionsföreningarnas balansräkningar förekomma ett flertal olika fonder, såsom dispositionsfond, överskottsregleringsfond, byggnadsfond etc. I betänkandet beröres vidare, hur det sålunda skisserade systemet för vinstdispositionen verkar ur skattesynpunkt. Till undvikande av att de lönetillägg, som kunna utbetalas på grundval av rörelsens resultat, bliva föremål för inkomstbeskattning både hos föreningen och hos medlemmarna föreslås därvid, att – i direkt analogi med bestämmelserna i 25 § 1 mom. sista stycket
