enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligen i hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemot brotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyréns utkast V–XI.
Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning om brotten mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid icke att utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelse likväl kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober 1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen, statsrådet Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilka ägde samband med de av kommittén redan behandlade förmögenhetsbrotten. Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling, anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. och förfalskningsbrotten i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningen icke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av brottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål av systematisk natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det under utredningsarbetet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning, borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanför de i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamt med dessa.
Huvuddragen i kommittéförslaget.
Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första hand haft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former av skadegörelse äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. För andra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främsta rummet utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den fara som brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott synas därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha av kommittén sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de i direktiven efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äro att hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genom bestraffningen av förfalskningsbrotten i första hand vill skydda är nämligen samhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Viss släktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriell förfalskning, d. v. s. förfarandet att "giva äkta handling oriktigt innehåll, begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet. Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlas samman med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsom mened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandling såsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd
