Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktiga hänseenden byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta en lämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund för lagstiftningen. Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid sin granskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av största förtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klok måttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en i stort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrätten endast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätten i Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligt lagstiftningsarbete, mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något att erinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslaget syntes ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa en omarbetning av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivit gynnsamma helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställt sig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. och vad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på många punkter innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I flera avseenden innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt, varigenom åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minst gällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.
I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligt att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivt nydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par fall uttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommittén föreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med att den speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligare omarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå för domstolarna, om förslaget komme att träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken.
I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anfört följande.
Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat ske
utan olägenheter. I motiven till nu föreliggande förslag mötes man
understundom av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang.
Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggande
ske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang.
Å andra sidan har omarbetandet av 14–18 kap. – tredje etappen – måst
i viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattar
ändringar 1 vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligen
förutskickar kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar bliva
erforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförande
en systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas.
Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för
