skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin laddning, och enligt 15: 4 skola penningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars förande eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Under de senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typ införts iför ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för stöld kan "förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande bestämmelse beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19: 21. Slutligen kan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års lagändringar, föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklaras förverkat, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.
Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt, frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad att efter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande av hjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad. Beträffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsom särskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kunde förklaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad som "frambragts genom brott borde även stundom kunna förklaras förverkat. I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsatt brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det vore angeläget att undanröja genom förverkandebestämmelser.
Med avseende få första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandena
erinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vid
brott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utan
endast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet eller
medverkat därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, att
uttrycket "var i hans ställe" vore otydligt och icke enligt vanligt språkbruk
omfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Å
andra sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölle
uppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingens
egendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot
att i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet i
fråga, anförts det fallet att ägaren lånat ut, uthyrt eller under
äganderättsförbehåll sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga
försiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen har
funnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsäges
och att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fall
borde fordras, att ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremålet
skulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund har
uttalat sig mot att i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunna
inträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda
