Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon som i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara böter eller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lag kan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas. Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10 : 2 "såvitt gäller kränkning mot ämbetsmän och av 10: 5 såvitt gäller kränkning mot lägre befattningshavare. I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början den ändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsliga gärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blott gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat antingen förtalsbrott enligt 16: 7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16: 9 eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9 eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de av kommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjorts under 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissa fall av hot.
I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf i kommittéförslaget såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddet avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Vad "sålunda föreslagits år bl. a. avsett att delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28: 1, vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.
Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets mening
tillräckliga skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarande
paragraf till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vad
som erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skydda
de enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade en
myndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat att
härutöver i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd för
institutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit
syntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ett
demokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde vara
svår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å ena
sidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge rikets
domstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarande
innebörd vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge den
viktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på att
träffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindre
utsträckning hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I fråga
om dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt av
helt annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att det
vore särskilt angeläget att upprätthålla respekten för domstolarna såsom
