Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/579

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
169
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn.

Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a, varest stadgas, straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskriver vidare även straff för den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsliges närmaste, dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.

I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslaget till en början den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskild paragraf och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidare har emellertid förstnämnda brottsbegrepp "utbyggts till att omfatta icke blott bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämnda syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falsk angivelse. Denna uppdelning av bevisförvanfskning på två särskilda brott, allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad, har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som gagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en annan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringa falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man tror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottet höna uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brottsutredande verksamhet. Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställts att det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse för brottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet har kommittén genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till den som föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot dem som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff, verkställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom försvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt har kommittén vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottligesnärmaste.

10 § i kommittéförslaget innefattar – utöver att bevisförvanskning utbrutits – icke några större ändringar i förhållande till motsvarande bestämmelser i nuvarande 10: 18 a. Om den här föreslagna brottsbeteckningen "döljande av brottsling" har kommittén uttalat, att varken "döljande" eller "brottsling" finge fattas i alltför snäv bemärkelse.


I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet framställt samma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot 9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, att det i