ohederligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givit efter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syfta till att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna omdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket "allmän ordning eller medborgerlig trygghet" i kommittémotiven fått en utläggning, som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga om brott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslaget ändrats till "allmän ordning och säkerhet". Det skall alltså här vara fråga om sådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har att sörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann ryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.
Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda så olika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmänna ordningen och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissa yttranden skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafens innehåll borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om att ett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 i förslaget, varest av mig föreslås straff bl. a. för den som genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarliga beskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansett att ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden bör behandlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest: typiska fallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning. Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslaget bibehållits det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts "bland allmänheten". Det är härvid att märka, att ett straffbart spridande bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens uppsåt omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke inträda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om denna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsa straffbarheten till sådana fall, då ett "uttalande riktat sig direkt till en större krets har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkande kampanj, vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kan mången gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder mera öppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet att det endast är fråga om direkt osanna rykten och att gärningsmannen skall ha handlat uppsåtligen.
Att här införa straff jämväl för oaktsamhet har jag, i likhet med advokatsamfundet, funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag har därför fått utgå.
13 Bihang till riksdagens protoico1II948. 1 saml. Nr 80.
