invändningar mot brottsrekvisitet fara i bevishänseende som berörts under 12: 1 i departementsförslaget. Förstnämnda förening har i anslutning härtill uttalat att, eftersom nu förevarande stadgande i förslaget gjorts tillämpligt på samma vidsträckta kategorier av förfalskningsföremål som bestämmelserna om urkundsförfalskning, brottsbeskrivningen i vissa fall måste giva synnerligen otillfredsställande resultat. Den, som exempelvis för annans räkning verkställt betalning och i stället för att överlämna erhållet kvitto till uppdragsgivaren uppsåtligen förstörde detsamma utan tanke på att någon fara i bevishänseende kunde uppstå därav, skulle sålunda bliva förfallen till ansvar för undertryckande av urkund. Detsamma skulle gälla den som förstörde en bestyrkt avskrift av kontrakt eller dylikt i den oriktiga tron att handlingen ej vore av vikt i bevishänseende. Med det allmänna åskådningssättet överensstämde säkerligen icke att anse att härigenom förövats ett förfalskningsbrott, varå skulle kunna följa straffarbete i två år. En begränsning av stadgandets räckvidd syntes därför föreningen ofrånkomlig. Därvid vore förtjänt att övervägas, huruvida icke en återgång borde ske till den art av brottsbeskrivning, med handlingens syfte angivet, som kommit till användning i nuvarande 12: 5 a. Även föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke den av kommittén här föreslagna straffbestämmelsen erhållit en alltför vidsträckt utformning. I sådant hänseende förtjänade att särskilt uppmärksammas vad kommittén i motiven uttalat om att även den, som ägde en urkund, på grund av dennas betydelse för bevisning kunde sakna rätt att fritt förfoga däröver, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång. Enligt 38 kap. 2 § nya rättegångsbalken vore skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling mycket vidsträckt. Innehade någon brev som kunde vara av betydelse för rättegången och stode han icke i sådant nära förhållande till part som omförmäldes i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, skulle han sålunda vara skyldig att förete brevet i fråga. Vore nu brevets ägare god vän till en av parterna och misstänkte han att parten skulle råka i process, skulle han följaktligen kunna straffas för undertryckande av urkund, därest han före rättegången av hänsyn till sin vän parten skulle förstöra breven. Detta kunde näppeligen överensstämma med svensk rättsuppfattning. Straffskyddet syntes i detta fall icke böra inträda vid tidigare tidpunkt än den, då vederbörande finge del av rättens beslut, varigenom det ålades honom att förete handlingen.
Mot den föreslagna brottsbeteckningen "undertryckande av urkund" ha föreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt invänt, "att denna rubricering mindre väl ägnade sig för ett brott som skulle kunna bestå även i förstörande av handling.
I fråga om straffsatserna enligt kommitténs förslag har justitiekanslersämbetet funnit otillfredsställande, att vid sidan om straffskalorna för normalfall och för grova fall icke upptagits en särskild straffskala för ringa fall. Även för ett ringa fall av nu förevarande brott skulle nämligen till följd härav preskriptionstiden bliva fem år, medan däremot vid ringa fall av urkundsförfalskning preskription skulle inträda redan efter två år, eftersom
