brott skall föreligga där någon utan lov anbringar namnteckning eller annan signatur på konstnärligt eller dylikt verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år.
Den sålunda föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i den nu gällande strafflagen. Enligt 8 a § lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst gäller däremot att, utan tillstånd av konstnären själv, annan icke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konst tillkommet genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material, må signering ej verkställas av annan, även om konstnären samtyckt därtill. Vidare stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket. Överträdelse av bestämmelserna i 8 al § är enligt 19 § samma lag belagd med bötesstraff. De nu återgivna stadgandena syfta till att bereda både konstnären och allmänheten skydd mot att kopior – i första hand sådana som tillkommit på lovligt sätt men även olovligen framställda – skulle kunna utgivas som originalverk och att mindervärdiga kopior skulle komma att anses" som fullgoda. Det förbjudna förfarandet uppfattas såsom oegentligt ur auktorrättsliga synpunkter och, enligt vad det låga straffet ger vid handen, nära nog såsom allenast en ordningsförseelse. Kommittén har emellertid framhållit, att en obehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottslig verksamhet av mycket allvarlig karaktär. Saluförande "såsom original av efterbildningar av kända konstnärers verk underlättades högst väsentligt, om de försetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kunde stor skada tillskyndas köpare och – i synnerhet om förfarandet ägde rum i större utsträckning – även de konstnärer vilkas signaturer missbrukades.. Häremot erbjöde de nuvarande stadgandena i konstverkslagen icke ett tillnärmelsevis effektivt straffskydd. Att märka vore jämväl, att de endast hänförde sig till obehörigt anbringande av en konstnärs signatur å originalverk av honom eller efterbildningar därav. Den ur vissa synpunkter grövre kränkning som skedde därigenom att en konstnärs signatur anbragtes på en produkt, som icke ens utgjorde efterbildning av något verk av honom, medförde icke någon påföljd enligt konstverkslagen.
Kommittén har vidare funnit, att bestämmelser i ämnet borde ha sin plats i allmänna strafflagen. Anbringande av oriktig signatur på ett konstverk utgjorde nämligen i regel inledningen till ett förfarande, som syftade till bedrägeri. Emellertid kunde det, särskilt om sådan signaturförfalskning skedde i större omfattning, vara av praktiska skäl angeläget att kunna inskrida straffrättsligt innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt eller utan att något dylikt brott kunde ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager av falska konstverk påträffats. Vidare vore det otvivelaktigt att anbringande av falska signaturer på konstverk av allmänheten uppfattades såsom högeligen förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott komme till stånd. Om sådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till
