om falsk angivelse, varmed likställes förebringande av besvärande omständigheter så att åtal följer eller för att få tilltalad dömd till straff, eller om annan tillvitelse. Ansvar för falsk angivelse drabbar den som icke haft sannolika skäl till angivelsen, och brottet bestraffas i stort sett lika med falskt åtal. Att tillvita någon ett brott annorledes än genom angivelse bedömes däremot som ärekränkning och kan medföra ansvar för förtal enligt 7 §. Ansvar för förtal förutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas, att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning om brott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den var sann, och bevisning därom får endast föras genom särskild rättegång angående det brott beskyllningen avsåg.
Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilka annorledes än genom åtal göras hos offentlig myndighet som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig reglering oavsett om de ske genom formlig angivelse eller ej. För att de som ägde kännedom om brott icke skulle genom straffhot avskräckas från att begära myndigheternas hjälp eller att för myndigheterna omtala vad som kunde leda till brottets beivrande, borde för ansvar fordras att en bevisligen osann uppgift lämnats. Det torde, säger kommittén, vara motiverat att på detta sätt i viss mån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till vars tjänsteåligganden det hörde att sörja för att lagöverträdare befordrades till ansvar, i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej hade med saken att göra.
I subjektivt avseende vill kommittén göra skillnad mellan fall, i vilka uppgiftslämnaren själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sin uppgift på begäran av myndighet. I sistnämnda fall bör enligt kommitténs mening allenast den som själv insåg att han for med osanning drabbas av straff. Beträffande initiativtagaren synes det kommittén rimligt att sträcka straffbarheten längre, dock ej så långt att han, såsom gällande lag fordrar, måste vid äventyr av straff visa sannolika skäl för sitt påstående. För ansvar anser kommittén därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning, han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.
Den föreslagna privilegieringen av beskyllning inför vissa myndigheter mot
annan för brott här synts justitiekanslersämbetet i så måtto ägnad att ingiva
betänkligheter, att möjligheten att ostraffat tillvita personer brott härigenom
ökades. Ä andra sidan vore det önskvärt, att medborgare som kände till
något brottsligt förfarande av vikt icke avhölles från anmälan till vederbörlig
myndighet av rädsla för straff, om de icke kunde styrka brottet. Huruvida
de olägenheter, som nuvarande lagstiftning kunde medföra, vore större än
de som kunde befaras av de föreslagna reglerna, vore vanskligt att avgöra.
En ändring torde icke böra ske utan att behov diirav i verkligheten framträtt.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm har däremot med tillfredsställelse
