Faiths välvilliga önskan gick i fullbordan. Nästa dag rann upp, klar och vacker, men tant Martha var fortfarande förankrad i sin säng. Även Karl var dålig och lätt att övertala att förbli liggande. Varken Faith eller Una hade någon aning om hur sjuk gossen i själva verket var. En omtänksam mor skulle genast ha skickat efter en läkare, men här fanns ingen mor, och stackars lille Karl med sin rödsvullna hals, sitt värkande huvud och sina feberröda kinder rullade in sig i sina hoprörda sängkläder och utstod sina lidanden ensam, något tröstad av sällskapet med en liten grön ödla, som han förvarade i bröstfickan på sin trasiga nattskjorta.
Världen strålade av sommarens solsken efter det välgörande regnet. Det var en idealisk dag för storrengöring, och Faith och Una skredo glatt till verket.
— Nu ska vi först städa matsalen och förmaket, sade Faith. — Pappas studérkammare är det inte värt vi vågar oss på, och sovrummen en trappa upp är det inte så kinkigt med. Nu ska vi först och främst bära ut allting.
Sagt och gjort. Allting kånkades ut. Möblerna staplades upp i travar på verandan och ute på gräsplanen, och staketet mot den gamla metodistkyrkogården garnerades rikligt med brokiga mattstumpar. Nu följde en orgie av sopning, så dammet stod i högan sky. Sedan det åter lagt sig, betydligt ökat i volym, tycktes det, gjorde Una några välmenta försök att alldeles få bort det medelst en trasa. Under tiden tvättade Faith fönsterrutorna i salen, varvid hon knäckte en ruta och spräckte två. Una granskade med tveksam min det flammiga och strimmiga resultatet.
— Jag tycker di ser litet konstiga ut, sade hon. — Tant Elliotts och Susans fönster är alldeles blanka och skiner.
— Det är väl inte så kinkigt. Solskenet lyser igenom
