dem i alla fall, sade Faith muntert. — De måste vara rena efter allt vatten och all såpa, som jag använt, och det är ju huvudsaken. Nu är klockan över elva, så jag ska torka upp det jag spillt på golvet, och se’n går vi ut. Du dammar möblerna, och jag skakar mattorna. Det går jag in och gör på kyrkogården. Jag vill inte ha allt dammet flygande över våran gräsplan.
Faith tyckte det var mycket roligt att skaka mattor. Det var riktigt livat att stå på gubben Hezekiel Pollocks platta gravsten och skaka och slå med mattorna. Men församlingsföreståndaren Abraham Clow och hans fru, som åkte förbi i sin schäs, stirrade på henne med ogillande uppsyn.
— Är det inte rysligt att skåda? sade församlingsföreståndaren högtidligt.
— Jag skulle aldrig ha trott det, om jag inte sett det med dessa mina egna ögon, svarade hans fru ännu högtidligare.
Faith viftade glatt med en kokosmatta mot herrskapet Clow. Hon tog alls inte illa upp att ingendera av de båda åkande hälsade tillbaka på henne. Alla visste, att gubben Clow aldrig setts dra på munnen, sedan han för fjorton år se’n blev föreståndare för söndagsskolan. Men det grämde henne, att inte hans båda döttrar, Adela och Minnie Clow, som också åkte med i schäsen, vinkade tillbaka åt henne. Faith tyckte om Minnie och Adela. Näst efter flickorna Blythe voro de hennes bästa vänner i skolan, och hon brukade alltid hjälpa Adela med att räkna ut talen. Där var nu tacken hon fick. Hennes vänner tittade åt annat håll därför att hon skakade mattor ute på en gammal kyrkogård, där, som Mary Vance uttryckte sig, inte en levande själ begravts på många år. Faith sprang med flaxande kjolar och långa ben bort till verandan, där hon
