fann Una högst förtretad därför att flickorna Clow inte vinkat till henne heller.
— De måste vara arga för någonting, sade Faith. — De är kanske avundsjuka därför att vi leker så mycket nere i Regnbågens dal med barnen Blythe. Men vänta bara, tills skolan börjar igen och Adela vill jag ska visa henne hur man dividerar med bråk! Då ska hon allt själv få sitta och stirra på sin griffeltavla. Kom nu, så tar vi och flyttar in sakerna igen. Jag är så trött så jag kan digna, och jag tror ändå inte, att rummen kommer att se mycket snyggare ut än innan vi började. Fast jag skakade då ut massor av damm på kyrkogården. Jag tycker storrengöring är någe’ gräsligt.
Klockan hann bli två, innan de trötta flickorna fått färdigt i de båda rummen. Utan någon aptit åto de litet mat i köket, och de ämnade diska genast. Men så råkade Faith få tag i en ny sagbok, som Di Blythe lånat henne, och så var hon förlorad för världen tills solen gick ned. Una gick upp med en kopp ljumt te åt Karl, men hon fann honom sovande. Då kröp hon själv upp på Jerrys säng och somnade hon med. Under tiden flög en ny historia på skvallrets vingar byn runt, och människor ruskade på huvudet och frågade vad i all världen man skulle ta sig till med de där omöjliga prästgårdsungarna.
— Det här är sannerligen ingenting att skratta åt, sade fröken Cornelia till sin man, i det hon drog en tung suck. — Allra först trodde jag det inte. Miranda Drew hade hört historien i söndagsskolan nu på eftermiddagen, och jag bara sa: vad folk kan hitta på! Men nu säger fru Abraham, att hon och hennes man såg’et med sina egna ögon.
— Såg vad? frågade Marshall Elliott.
— Jo, att Faith och Una Meredith stannade hemma
