från söndagsskolan nu på morgonen och i stället hade storrengöring i prästgården, sade fröken Cornelia och lät mycket misslynt. — När Abraham och frun åkte hem från kyrkan — han hade stannat efter för att ordna litet på bibliotekshyllorna — såg han hur de voro inne på metodistkyrkogården och skakade mattor. Det där stöter i alla fall på skandal. Jag kommer aldrig mer att kunna se en metodist i ansiktet.
Det blev också mycket riktigt skandal, och historien förbättrades i samma mån som den spreds i allt vidare kretsar. De, som bodde på andra sidan viken, fingo höra, att prästgårdsbarnen inte endast ställt till storstök och stortvätt mitt på söndagen utan till på köpet haft utfärd i det gröna med matsäck och grammofon på kyrkogården, medan söndagsskolan pågick. Det enda hus, som svävade i lycklig okunnighet om detta förfärliga ohelgande av sabbaten, var prästgårdsfamiljen själv. Den dag, som Faith och Una trodde var en tisdag, regnade det igen, och så höll det i, tre dar i sträck. Ingen kom till prästgården, prästgårdsfolket gick ingenstädes. De hade ju kunnat vada genom den töckensvepta Regnbågsdalen upp till Ingleside, men hela familjen Blythe, utom Susan och doktor Gilbert, hade rest bort för att hälsa på i Avonlea.
— Det här är vårt sista bröd, sade Faith, och evighetssteken nalkas sitt slut. Om tant Martha inte snart blir bra, vad ska vi ta oss till?
— Vi kan väl köpa en limpa nere i byn, sade Una. — Och vi har ju torsken, som Mary saltade och torkade. Men vi vet inte hur vi ska bära oss åt för att laga till den.
— Det är väl inte svårt, sade Faith. — Vi stoppar den i en gryta med vatten och kokar den.
Torsken koktes alltså, men eftersom flickorna inte tänkte på att dessförinnan lägga den i blöt, var den så
