ettersalt, att ingen kunde äta den. Den kvällen gingo de och lade sig mycket hungriga. Men dagen därpå voro alla sorger och bekymmer överståndna. Solen sken åter upp. Karl var kry igen, och tant Marthas ryggskott tycktes ha givit med sig, slaktaren kom till kökstrappan, och all hungersnöd avvärjdes. Till råga på trevligheten kommo barnen Blythe hem igen, och samma kväll stämde de och prästgårdsbarnen och Mary Vance möte i solnedgången i Regnbågens dal. Och där blommade tusenskönorna som vita stjärnor i gräset, och bjällrorna uppe i Det älskande Parets träd pinglade i den doftande skymningen alldeles som ett älvornas klockspel.
XI.
En fasansfull upptäckt.
— Jo, nu har ni ställt till det vackert, var Marys hälsning, när hon kom fram till prästgårdsbarnen i Regnbågens dal. Fröken Cornelia var uppe på Ingleside och höll rådplägning med Anne och Susan, och Mary hoppades, att sammanträdet skulle dra bra nog långt ut på tiden, ty det var nästan fjorton dagar se’n hon fått lov att vara ute och leka med sina hjärtevänner i Regnbågens dal.
— Ställt till vad för slag? frågade alla utom Walter, som låg försjunken i egna funderingar.
— Det är prästgårdsungarna jag menar, sade Mary. — Tänk, att ni kan bära er så gräsligt åt! Jag skulle då aldrig på tiden ha kunnat göra någe’ sådant, och jag är ändå inte uppfostrad i en prästgård — jag är bara uppfostrad litet varstans.
— Men vad har vi gjort? frågade Faith hjälplöst.
— Jaså, det frågar du! Du skulle bara höra så
