aldrig tordes lämna, så hade ritten tagit på deras nerver, hoppade Faith och Walter av, just som Anne och doktor Gilbert kommo åkande förbi.
— Där ser man huru du fostrar upp dina söner, sade Gilbert med låtsad stränghet.
— Jag kanske skämmer bort dem en liten smula, sade Anne i ångerfull ton, men ack, Gilbert, när jag tänker på min egen barndom, innan jag kom till Grönkulla, så har jag inte hjärta att förbjuda dem allt möjligt. Att Walter skulle ge sig till att rida på grisen föll mig förstås inte in, så det har jag aldrig förbjudit honom. Våra barn har för resten så roligt med prästgårdsbarnen.
— Hade de stackars svinen också roligt, tror du? sade Gilbert.
Anne försökte se allvarlig ut, men misslyckades.
— Tror du verkligen att de foro illa av den där lilla motionen? sade hon. — Jag är övertygad om att de tål vad som helst. De ha varit en plåga för trakten hela sommaren, och Drews vill inte stänga in dem. Men jag ska tala med Walter — bara jag kan hålla mig för skratt, när jag gör det.
Fröken Cornelia kom upp till Ingleside samma kväll för att ge luft åt sina känslor beträffande söndagskvällens episod. Till sin överraskning fann hon, att Anne inte såg »ungens tilltagsenhet» i riktigt samma ljus som hon.
— Jag tyckte det var både modigt och snällt av henne att så där träda upp och vittna inför en hel kyrka full med folk, sade hon. — Man kunde ju se, att hon till en början var alldeles vettskrämd, stackars liten, men så gav rädslan med sig. Hon ville lyfta all skulden från sin pappa. Jag tyckte riktigt mycket om henne.
— Ja, naturligtvis mente flickebarnet väl, sade fröken Cornelia, men nog var det hela bra onödigt — det har
