gett anledning till mera prat än hela storstöket. Skvallret om det hade börjat lägga sig; nu får det bara ny fart. Rosemary West är precis som du, hon sa i går kväll, när hon gick ur kyrkan, att det var duktigt gjort av Faith, men på samma gång tyckte hon synd om henne. Systern sa, att det hade varit riktigt roligt med ett litet frispektakel i kyrkan. Fru Crawford grät och hade glömt sitt luktsalt. Men hon grät för att hon var så rörd, sa hon.
— Fru Crawford lipar alltid i kyrkan, sade Susan föraktfullt. — Hon gråter så fort pastorn blir litet mjuk i rösten. Men ser doktorinnan henne nå’nsin teckna sitt namn på en lista, när en så’n är ute och det ska samlas pengar för något gott ändamål? Sällan. Det faller sig billigare med tårar. Härom dagen, när vi möttes på vägen, skulle hon till att voja sej över att tant Martha inte alls var snygg, när hon lagade maten, och jag hade just på tungan att säga till henne: »Det ska frun säga! Frun, som man vet rör till deg i diskbaljan!» Men jag sa det inte, kära doktorinnan, för så mycken självaktning har jag, att jag inte nedlåter mig till att stå och munhuggas med så’na som hon. Och ändå värre saker kunde jag berätta om fru Crawford, om jag vore sinnad att föra fram skvaller. Men det är jag inte.
— Om åtminstone den stackars flickan varit skapligt klädd, klagade fröken Cornelia på nytt, så hade det väl gått an. Men klänningen såg faslig ut, när hon stod där på estraden.
— Men ren var den, fru Elliott, sade Susan. — Di är barn med renlighetskänsla. Di kan nog vara väldigt tanklösa och odygdiga, det har man då visst tillfälle att se, rätt som det är, men di glömmer aldrig att tvätta sig bakom öronen.
— Det var väl för löjligt, att Faith så där kunde blanda
