bort dagarna, vidhöll fröken Cornelia. — Hon kommer att växa upp precis lika opraktisk och liknöjd som fadern, tro du mej. Karl hade nog haft reda på veckodagarna, om han inte varit sängliggande sjuk. Jag vet inte vad han hade för ont, men jag misstänker, att han ätit så’na där odon, som växer på kyrkogården. Och då var det väl inte underligt, att han blev sjuk. Om jag vore metodist, skulle jag väl åtminstone hålla min kör’gård fri från ogräs.
— Jag är säker på att Karl bara åt av blåbären, som växer på vallen, sade Susan. — Inte skulle en prästson äta bär, som växer upp ur de dödas mull. Men äta blåbär, som vuxit på vallen, det tycker jag då inte var så farligt. För resten vet vi ju inte alls, om han har förätit sig på några bär.
— Det värsta av det myckna, som hände i går, var i alla fall den hemska grimas, som Faith gjorde åt någon i församlingen, just innan hon började på med sin harang, sade fröken Cornelia. — Kyrkovärden Clow påstår alldeles säkert, att hon gjorde den åt honom. Och har du hört, att i dag har hon setts ute ridande på ett svin — en större gris?
— Jag mötte henne. Min Walter var hennes kavaljer och red på en annan gris. Jag grälade på honom — fast inte mycket. Han var tämligen fåordig beträffande saken, men jag fick det intrycket, att det var han, som kommit fram med förslaget, och att det alls inte utgått från Faith.
— Och det tror doktorinnan! Nej se aldrig på tiden! utbrast Susan. — Men sådan är vår Walter — alltid villig att ta skulden på sej. Nog vet doktorinnan lika väl som jag, att det aldrig skulle falla den gossen in att kliva upp på en gris för att rida på’n, även om han skriver vers.
