— Det kan väl ingen tvivla på att inte idén kläckts ut i Faith Merediths hjärna, sade fröken Cornelia. — Inte sörjer jag för att Amos Drews svinkreatur fick sig litet motion, fast några gödgrisar kan man då rakt inte kalla dem. Men prästens dotter!
— Och doktorns son! sade Anne och härmade fröken Cornelia. Sedan skrattade hon. — Snälla tant Cornelia, det är ju inget annat än barn båda två. Och du vet, att de ännu aldrig gjort någonting illa. De är bara litet flaxiga och impulsiva och tänker sig inte så noga för. Men de kommer nog att stadga sig en gång — som jag gjort.
Även fröken Cornelia måste skratta.
— Det finns ögonblick, Anne lilla, då jag så innerligen väl ser på dina ögon, att den där »stadigheten» bara är liksom ett påtaget plagg, som du så gärna skulle vilja kasta av dig, och då far den gamla lusten i dig att göra något riktigt puts. Nåja, jag känner mig nu i alla fall liksom litet bättre till mods. Det blir ofta så, när jag fått sitta och språka en stund med dig. Men när jag går för att hälsa på Barbara Samson, så blir det tvärtom. Hon inger mig den känslan, att allting är på tok och alltid kommer att förbli så. Men det kan naturligtvis inte vara vidare muntrande att framleva hela sin tillvaro ihop med en sådan karl som Joe Samson.
— Det är verkligen underligt, att hon fastnade för Joe Samson, hon, som hade så många friare, anmärkte Susan. — Hon var väldigt firad, när hon var en ung flicka. Hon brukade skryta för mig med att hon hade tjugoen beundrare och så herr Pethick.
— Vem var herr Pethick?
— Åh, det var en herre, som uppvaktade henne, doktorinnan, men friare kunde man egentligen inte kalla honom. Han hade inga allvarliga avsikter. Tjugoen herrar, som
