svävade litet på målet. Hon kände, att hon verkade ytterligt tafatt, och hon hade god lust att ruska sig själv. Men John Meredith var ej inbilsk till sin natur, och han visste, att hon skulle ha blivit lika häpen, om hon på detta sätt stött på till exempel någon av diakonerna. Hennes förlägenhet gjorde honom själv obesvärad, och han glömde att vara blyg. För resten kan till och med den allra blygaste man bli djärv i månsken.
— Får jag hämta upp en bägare åt er, sade han och smålog. Det fanns en verklig bägare alldeles i närheten, om han bara vetat av det, en emaljerad mugg utan öra, som Regnbågsdalens barn gömt undan i skydd av en trädrot, men det hade han naturligt nog inte reda på, utan han steg fram till en av björkarna och rev av ett stycke av dess vita näver. Av det gjorde han därefter helt behändigt en liten trekantig behållare, som han fyllde med vatten ur källan och räckte Rosemary.
Rosemary tog den och drack ur varenda droppe för att straffa sig för sin nödlögn, ty hon var alls inte törstig, och att dricka en ganska stor bägare vatten, när man inte är törstig, kan vara rätt så påkostande. Men minnet av den drycken förblev i alla tider angenämt för Rosemary, hon rent av tyckte, att det fick en nästan sakramental helgd. Det ägde möjligen samband med det, som pastorn gjorde, sedan hon räckt honom den tomma »bägaren». Han lutade sig åter ner och fyllde den på nytt och drack själv. Det var bara av en slump, som han kom att sätta sina läppar precis på det ställe, där Rosemary nyss satt sina, och det förstod Rosemary. I alla fall fick den lilla handlingen en egendomlig betydelse för henne. De båda hade druckit ur samma dryckeskärl. Hon drog sig dunkelt till minnes, att en gammal tant till henne en gång sagt, att när två
