människor gjorde detta, skulle deras framtida öden på något sätt länkas samman.
Nu stod John Meredith och höll den lilla bägaren tveksamt i handen. Han visste inte vad han skulle göra med den. Det enda förnuftiga hade ju varit att kasta bort den, men hur det var, hade han ingen lust att göra det. Rosemary sträckte ut handen efter den.
— Vill ni låta mig få den? sade hon. — Ni gjorde den så behändigt. Jag har inte sett någon göra en bägare av näver se’n min lille bror för länge sedan brukade göra sådana. Och han är död nu.
—Jag fick lära mig att göra sådana, när jag var pojke och levde lägerliv en hel sommar. En gammal jägare lärde mig, sade pastor Meredith. — Låt mig få bära era böcker, fröken West.
Rosemary blev så häpen, att hon förföll till en ny nödlögn och sade, att de voro alls inte tunga. Men pastorn tog dem från henne med en min, som sade »här är det jag, som bestämmer!» och så började de gå bredvid varandra. Det var första gången, som Rosemary stått framför källan i dalen utan att tänka på Martin. I dag hade inte de båda mötts.
Den lilla stigen följde kanten av den sanka ängen och slingrade sig därefter uppåt den långsträckta, skogklädda sluttning, som ledde upp till krönet av kullen, där Rosemary bodde. Mellan trädstammarna sågo de hur månen sken på de grönskande ängsmarkerna långt under dem. Men den lilla stigen var smal och låg i skuggan. Träden flätade ihop sina grenar över den, och träd äro aldrig så vänliga mot mänskliga varelser efter mörkrets inbrott som på ljusa dagen. När skymningen fallit på, dra de sig från oss. De viska och tissla och tassla och lägga råd. Sträcka de ut en hand mot oss, så är den en smula fientligt trevande.
