Människor, som gå inne bland träd, se’n det blivit mörkt, sluta sig ofrivilligt närmare intill varandra, de ingå ett förbund, andligt och fysiskt, mot vissa, ej vänligt sinnade makter omkring dem. Rosemarys klänning snuddade emot John Meredith, när de gingo. Ej ens en tankspridd pastor, som dock, när allt kom omkring, ännu var en ung man, ehuru han fullt och fast trodde, att all romantik var förjagad ur hans liv, kunde förbli okänslig för den trollkraft, som utgick från natten och stigen och ledsagerskan.
Vi skola aldrig inbilla oss, att vi äro färdiga med livet. När vi tro, att nu kunna vi inte ha någonting mera att vänta, så har ödet ett litet knep att vända på bladet och visa oss, att nu börjar ett nytt kapitel. Dessa båda människor trodde, att deras varmare känslor oåterkalleligen tillhörde det förgångna, men de tyckte båda två, att promenaden uppför backsluttningen var riktigt trevlig. Rosemary gjorde den erfarenheten, att pastorn inte alls var så inbunden och fåordig som man målat ut honom. Han tycktes inte alls ha svårt för att tala ledigt och obesvärat. Fruarna i byn skulle ha blivit häpna, om de hört honom. Men det var nu också så, att de flesta av fruarna i Glen S:t Mary pratade om skvaller och om smör- och äggpriserna, och John Meredith var inte intresserad av någotdera.
Han talade med Rosemary om böcker och musik och det, som tilldrog sig ute i den stora världen, och liten smula om sina egna öden, och han fann, att hon var förstående och kunde både lyssna och svara. Det visade sig, att Rosemary ägde en bok, som pastorn aldrig läst, men gärna skulle vilja läsa. Hon erbjöd sig att låna honom boken, och när de kommo fram till det gamla hemmet överst på kullen, steg han med in för att få den.
Själva huset var en gammaldags grå stuga, övervuxen med vildvin, mellan vars rankor lampskenet i
