vardagsrummet tindrade fram helt vänligt och inbjudande. Man hade utsikt över byn, den i månskenet silverblänkande hamnen, sanddynerna och det sakta svallande havet. De gingo in genom en trädgård, där det alltid luktade rosor, även om inga rosor blommade. En grupp liljor reste sig på höga stänglar strax innanför grinden, den breda sandgången kantades på ömse sidor av en bård av brokiga astrar, och stugan avtecknade sig mot en mörk vägg av tall och gran.
— Här har ni ju hela världen framför er dörrtröskel, sade John Meredith och hämtade djupt efter andan. — Vilken utsikt! Ibland tycker jag nästan, att jag vill kvävas därnere i byn. Men här kan man andas och få luft.
— Det är lugnt i afton, sade Rosemary och log. — Men om det blåste, skulle ni alldeles tappa andan. En frisk bris blir rykande storm här uppe på åsen. Den här platsen borde heta Fyra vindar snarare än hamnen därnere; här är det ibland, som om fyra gånger fyra vindar stämt möte och börja ringdans.
— Jag tycker om friska vindar och blåst, sade han. — En dag, då inte en fläkt rör sig, tyckes mig liksom död. En blåsig dag väcker upp mig. — Han skrattade litet skuldmedvetet. — Lugna dagar faller jag i tankar. Ni känner nog till mitt rykte, fröken West. Hälsar jag inte på er nästa gång vi mötas, så är det inte något bevis på ohövlighet. Försök att förstå, att jag bara går i mina djupa tankar. Och tala till mig ni!
När de kommo in, funno de Ellen West i vardagsrummet. Hon lade ned sina glasögon i den bok, som hon suttit och läst uti, och såg på dem med en förvåning, vari också blandade sig något annat. Men hon tog pastorn vänligt i hand, och han satte sig ned och började språka med henne, medan Rosemary gick för att leta upp boken.
Ellen West var tio år äldre än Rosemary och så olik
