henne, att det var svårt att tro, att de voro systrar. Hon var mörk och storväxt, med svart hår, tjocka svarta ögonbryn och ögon av den blågrå färg, som vikens vatten får, när nordanvinden blåser. Hon såg ganska sträng och avvisande ut, men hon var i själva verket mycket gladlynt, kunde skratta så det ekade i rummet och hade en djup och behaglig altröst, som nästan hade en manlig klang. Hon hade en dag sagt till Rosemary, att det skulle roa henne att en gång få prata litet med den där nye prästen nere i The Glen och utröna huruvida han kunde hitta på att säga ett ord till en dam, om han var så illa tvungen. Nu hade ett tillfälle yppat sig, och hon beslöt att utnyttja det. Hon frågade honom om hans mening i en utrikespolitisk fråga. Fröken Ellen, som läste mycket litteratur, hade nyss slutat en nyutkommen bok om tyske kejsaren, och hon frågade nu vad pastor Meredith ansåg om honom.
— Det är en farlig man, svarade pastorn.
— Det tror jag, nickade fröken Ellen. — Kom ihåg, att jag har sagt det, pastor Meredith, den mannen hyser inga fredsvänliga tankar. Han kommer en gång att sätta världen i brand.
— Om ni menar, att han skulle vara ansvarslös nog att ställa till ett krig, så tror jag ändå, att ni misstar er, sade pastorn. — Den tiden är förbi, då folken utgjuter varandras blod.
— Och det tror ni? sade Ellen. — Den dag kommer aldrig, då män och nationer för att nu inte tala om så kallade monarker ha fått så pass mycket förstånd, att de förmå avgöra sina stridigheter utan att gripa till vapen. Det tusenåriga riket är inte så nära förestående, pastor Meredith, och det tror ni lika litet som jag. Vad kejsaren beträffar, så kan jag försäkra, att han kommer att ställa till en massa sattyg för mänskligheten. — Fröken Ellen
