knackade hårt på kejsarboken med knogen av sitt långa pekfinger. — Blir inte den herrn efterhållen, så blir här bråk. Han borde exporteras till en öde ö. Vi kommer att få leva så vi får se det — både ni och jag, herr pastor. Vem ska ta honom vid örat? England borde, men det vill inte. Vem ska ta honom vid örat? Säg mig det, herr pastor!
Det kunde inte pastorn, men de kommo in på en diskussion om tysk militarism, som varade långt efter det Rosemary funnit boken. Rosemary sade ingenting, hon satt i en liten gungstol vid sidan om Ellen och klappade tankfullt en väldig svart katt, som hoppat upp i hennes knä. John Meredith jagade storvilt i Europa med Ellen, men han såg oftare på den tigande Rosemary än på den livligt argumenterande Ellen, och det märkte Ellen.
När Rosemary följt honom ut och kommit tillbaka, steg Ellen upp och såg på henne med minen hos en domarinna.
— Rosemary, den där karlen ser ut att tänka börja uppvakta dig.
Rosemary ryckte till. Ellen hade då också ett sätt att vara burdus … Hennes ord slogo ned hela hennes glädje. Men hon ville ej låta Ellen se hur de sårade henne.
— Du pratar, sade hon med ett litet forcerat skratt. — En herre kan inte tala med mig, utan att du i honom ser en beundrare. Hans samtalsämne med mig i afton — det var hustrun, hur mycket hon var för honom och hur tom hans värld blivit i och med hennes död.
— Det kan vara hans sätt att slå sig ut, svarade Ellen. — Männen har många olika metoder att gå tillväga, har jag märkt. Men glöm inte ditt löfte, Rosemary.
— Jag behöver inga påminnelser om det, sade Rosemary i trött ton. — Du glömmer, att jag är en gammal flicka, Ellen. Det är bara för din förblindade systerliga blick,
