han så ville, och han kunde vara förfärlig. Stackars Faith, som var så angelägen om att upphjälpa sin fars hotande ställning gentemot församlingen, träffade nu på honom i en av hans fruktansvärda stunder.
Han visste inte vem hon var, och han mätte henne med ogillande blickar. Norman Douglas tyckte om skrattlystna flickor med liv och temperament. Faith var just nu mycket blek. Hon tillhörde den flicktyp, för vilken färgerna betyda allt. När hon ej hade sina rosiga kinder, föreföll hon blaskig och urblekt. Nu såg hon bönfallande och rädd ut, och översittarandan i Norman Douglas’ inre började röra på sig.
— Vad sjutton är ni för en? Och vad vill ni här? frågade han med sin grova, högt ekande röst och drog ihop sina buskiga ögonbryn.
För första gången i sitt liv stod Faith svarslös. Hon hade aldrig trott, att herr Norman var så här … Hon var förlamad av skräck. Han märkte det och tog i än häftigare.
— Nå, vad är det fråga om? mullrade han. — Ni ser ut som om ni ville säga nå’nting, men inte tordes. Nå, ut med språket! Ni har väl mål i munnen, för tusan!
Nej. Faith hade tappat talförmågan. Inga ord ville komma. Men hennes läppar började darra.
— Nej, lipa inte, det undanber jag mig, röt Douglas. — Jag tål inte så’nt där tjut. Har ni nå’nting att säga, så ut med det, så vi får det undanstökat. Jag tror flickan är alldeles vriden, kan hon inte få ur sig ett enda ord? Stirra inte på mig så där — jag är inget troll — jag har ingen svans. Vad är ni för en? Vem är ni, frågar jag?
Den irriterade rösten hördes långa vägar. Skramlet i köket inställdes tills vidare. Fru Wilson lyssnade med uppspärrade ögon och spetsade öron. Herr Douglas lade sina
