stora bruna labbar en på vardera knäet och lutade sig fram, bligande in i Faiths bleka, nervöst ryckande ansikte. Han hade visserligen själv förklarat, att han inte var något troll, men han hade med sitt stora röda hår och skägg verkligen tycke av någon ruskig jätte ur en sagobok. Hon hade en känsla av att han i nästa sekund skulle sluka henne med både hull och hår.
— Jag heter — Faith — Meredith, sade hon, men det blev föga mer än en viskning.
— Meredith? Då hör du väl till prästens barn, vasa’? Dej har jag minsann nog hört talas om. Du rider på svin och håller inte sabbaten i helgd. Ni tycks vara ett snyggt följe allihop, ni prästgårdsungar. Nå, vad vill du här? Vad vill du den gamle hedningen, vasa’? Jag besvärar aldrig prästen, och då behöver han inte heller besvära mig. Vad är det nu du vill?
Faith önskade sig tusen mil under jorden. Sin tanke stammade hon nu fram i all dess naiva enkelhet.
— Jag kom — för att — be herr Douglas — gå i kyrkan — och hjälpa till med att — betala prästlönen …
Douglas spände ögonen i henne. Så brast det åter lös:
— Jag har väl aldrig tänkt mej maken till oförskämdhet! Vem har satt i dej, att du skulle gå hit? Vem har lurat dej hit, din lilla markatta?
— Ingen, sade stackars Faith. — Jag kommer av mig själv.
— Det ska du aldrig försöka inbilla mej. Du ljuger. Understå dej inte att ljuga. Vem har skickat hit dej? Det var då inte far din, det beskedliga kräket — han skulle inte skicka dej att göra det han inte vill göra själv. Nä, det var väl nå’n av de där satkärringarna nere i byn, som tyckte hon skulle hitta på någonting riktigt kvickt — inte sant?
— Nej — jag — kommer alldeles av mig själv.
