— Tror du, att jag är en idiot? röt Douglas.
— Nej, jag trodde ni var en gentleman, sade Faith med svag röst, utan någon sarkastisk bimening.
Douglas brusade åter upp.
— Inga näsvisheter, om jag får be. Jag vill inte höra ett ord mer. Om du inte vore en så’n barnunge, skulle jag visa dig hur det går med dem, som lägger sig i så’nt, som inte angår dem. När jag behöver en präst eller en lappsalvare, så skickar jag bud på dem. Men dessförinnan vill jag inte ha nå’nting med dem att skaffa. Begriper du det? Ut med dig nu! Du ser ju ut som en mjölad sill i synen.
Faith lydde. Hon snubblade i blindo utför verandatrappan, grusgången fram och ut genom grinden. När hon kommit ett stycke fram på avtagsvägen, försvann hennes rädsla; en reaktion inträdde, och hon betogs av en sjudande vrede. När hon kom ut på stora landsvägen, befann hon sig i ett sådant tillstånd av ursinne, att hon aldrig känt dess make. Norman Douglas’ oförsynta förolämpningar hade bränt sig in i hennes själ och frätt ett oläkligt sår. Hon bet ihop tänderna och knöt sina händer. Gå hem? Åh, visst inte! Hon skulle vända om och säga den busen precis vad hon tänkte om honom … Det skulle hon … Kalla henne för markatta och mjölad sill …
Hon vände beslutsamt och gick tillbaka. Verandan låg tom, och köksdörren var stängd. Faith öppnade dörren utan att knacka och steg in. Herr Douglas hade just satt sig ned vid kvällsvardsbordet, men tidningen höll han ännu i handen. Faith gick raka vägen över golvet fram till honom, ryckte tidningen ur hans hand, slängde den på trasmattan och stampade på den med bägge fotterna. Därefter vände hon ansiktet mot honom. Nu voro kinderna högröda, och ögonen gnistrade. Hon var en så vacker ung furie, att den häpne värden på stället knappt kände igen henne.
