— Kommer du igen? brummade han, dock mera häpen än ond.
Hon såg stadigt in i de vassa ögonen, som mycket få människor förmådde möta utan att slå ned sina egna.
— Jag kommer tillbaka hit för att säga er precis vad jag tänker om er, sade Faith med klar och tydlig röst. — Jag är inte rädd för er, herr Douglas. Ni är grov och ohövlig och orättvis. Susan Baker har sagt, att det blir nog efterräkningar för er en gång, och då har jag tyckt synd om er, men det gör jag inte nu. En hustyrann var ni, så länge er hustru levde. Hon fick inte nå’n ny hatt på tio år — det var väl inte underligt, att hon dog. Jag ska göra gubbar åt er, så fort jag ser er efter detta. Så ofta jag går bakom er, kan ni veta vad som sker. I sin studérkammare har pappa en gammal bok med ett porträtt av djävulen, och han har både horn och svans, jag ska ta och skriva ert namn under den bilden. Herr Douglas är en gammal ettrig och gallsprängd bitvarg — jag tror slavägarna hade inte styggare ögon, när det förr i tiden fanns så’na här i landet …
Faith visste inte alls vad som menades med ettrig eller gallsprängd, men hon hade hört Susan använda orden och hade av tonen förstått, att de inte kunde betyda någonting trevligt. Herr Douglas var troligen bättre underrättad, men han yttrade inte ett ord under Faiths långa utgjutelse. När hon gjorde en liten paus för att hämta andan och samtidigt stampade till med foten, brast han plötsligt ut i ett skallande skratt. Med sin väldiga hand klatschade han sig på låret och sade:
— Se nu har minsann flickan fått mål i munnen! Och temperament tycks hon också ha! Så’nt tycker jag om. Sitt ner — kom fram och sitt ner!
— Nej tack, det vill jag visst inte. — Faiths ögon
