flammade av harm. Hon trodde, att han gjorde narr av henne — ville driva med henne. Herr Douglas’ ursinne var i alla fall bättre än hans hån. — Jag vill inte sitta ner i ert hus. Nu går jag hem. Men jag är glad att jag vände om och lät er höra mitt hjärtas mening om er.
— Jaså, jag är en gammal ettrig bitvarg — jo jo, det var nog inte så orätt sagt, skrattade herr Douglas och lät nu riktigt godmodig. — Men jag bits inte alltid. Och vad var det jag kallade dej? En mjölad sill! Jag må säga, att vi har då utbytt artigheter i afton. Men nu, när du har fått den där granna färgen på kinderna, tycker jag du är mera lik en rosenknopp. Vad sägs om den bilden? Och så tänker du skriva mitt namn under djävulens porträtt därhemma? Men han är svart, flicka, och jag är röd. Det duger inte. Hör du, var nu inte stött längre, utan kom fram och sitt ner. Vi ska dricka en försoningskopp med varandra.
— Nej tack, sade Faith högdraget.
— Åjo, krusa nu inte. Jag ber om ursäkt för att jag var grov i mun mot dig nyss, flicka lilla. Jag bar mig dumt åt, och för det gör jag nu avbön. Förlåt bitvargen! Glöm bort, att han nyss var ett stort nöt. Och nu räcker jag vacker tass — ta mej i hand, flicka! Jaså, hon vill inte. Men hon är tvungen. Det hjälps inte. Hör på, min flicka, om du nu tar mig i hand och dricker en kopp te med mig, så ska jag börja betala igen mitt vanliga bidrag till din fars lön och rent av gå i kyrkan den första söndagen i varje månad. Och så ska jag laga så att gumman Davis håller sin mun. Jag är den ende i släkten, som har nå’n makt över henne. Vad säger du om den överenskommelsen, flicka lilla?
Jo, den lät verkligen rätt så fördelaktig. Faith lade sin hand i jättens labb, och han ruskade den helt vänligt. Och
