så, rätt som det var, fann hon, att hon satt på en stol vid hans dukade bord. Hennes häftiga lynnesutbrott var över
— Faith var aldrig långsint — men sinnesrörelsen glänste alltjämt i hennes ögon och gav den grannaste färg åt hennes kinder. Norman Douglas såg beundrande på henne.
— Ta fram en burk av din finaste fruktkompott, Jane, befallde han. — Och vad går nu du och hänger läpp för, människa? Visst grälade vi nyss, men än se’n då? Litet blixt och dunder renar luften. Men jag vill inte veta av något gråväder och regndusk efteråt. Det tål jag inte. Lynne kan en kvinna få ha, men inga tårpåsar. Här, flicka, får du litet kött och potatis. Begynn med det. Jane har något fint namn på det, som börjar med h, men det kan inte tusan komma ihåg, jag kallar det hackmat rätt och slätt. Det är bekvämt med hackmat, i den kan hon röra ihop precis vad hon vill. Här kommer hon med sin tekanna. Teet tror jag hon kokar på kardborrar. Bry dig inte om’et — här får du litet god oskummad mjölk i stället. Det är bättre för så’na fröknar som du. Vad var det du sa du hette?
— Faith.
— Faith — det betyder ju tro, det är väl inget namn? Inte kan jag kalla dig för Faith. Har du inget mera namn?
— Nej, sir.
— Hm. Jag kan inte med så’na där konstiga namn. För resten erinrar det mig om min tant Jimmy. Hon hade tre flickor, och dem kallade hon Faith, Hope och Charity. Tro, hopp och kärlek. Den där, som skulle representera tron, förblev en tvivlerska i alla sina dar. Hoppet såg allting i svart, och den så kallade Kärleken var så illa snål, att det var både synd och skam. Du borde heta Rosenröd
— du ser ut som en röd ros, när du är arg. Jag ska kalla dig Rosenröd. Och du har lurat mig att lova, att jag ska gå i kyrkan. Men bara en gång i månaden, hör du det.
