Och så var det penningfrågan. Hör du, flicka, kan vi nu inte ingå vad jag skulle vilja kalla en kompromiss. Du släpper litet efter på dina fordringar. Förr brukade jag betala hundra dollar om året och sitta och slumra till i min bänk varenda söndag. Kan jag inte nu få göra upp med dig, att om jag ger tvåhundra dollar, så slipper jag gå i kyrkan? Kan få slumra till i mitt eget soffhörn? Nå, vad säger du om det förslaget?
— Nej, sir, det går inte, sade Faith och log, så att skrattgroparna kommo fram. — Jag håller styvt på att ni ska gå i kyrkan. Annars tror Susan — att ni kommer till helvetet …
— Det var värst. Nå, då får jag väl lov att masa mig dit — till kyrkan menar jag förstås. Tolv gånger om året orkar man väl med. Det blir allt en uppståndelse i bänkarna, när de få se mig komma in. Tänk, att gamla Susan Baker gjort sig bekymmer med avseende på min vistelseort en gång i tiden. Nå, tror också du, att jag kommer dit — du vet?
— O nej, det vill jag väl inte tro. Det skulle göra mig ledsen … stammade Faith helt förvirrad.
— Varför skulle du bli ledsen för det, flicka?
— För att — där lär ska vara så otrevligt, sir …
— Otrevligt? Det beror precis på vad för sorts sällskap man trivs med, flicka. Jag skulle snart tröttna på änglarna. Kan du tänka dig gamla Susan med gloria om pannan!
Jo, det kunde Faith, och den synen tycktes henne så genomlöjlig, att hon måste fnittra. Herr Douglas tittade gillande på henne.
— Du tycks ha vad man kallar sinne för humor. Det var bra. Så’nt kommer man långt med här i världen. För att nu återgå till de välsignade kyrkobesöken — kan din pappa predika?
