— Han predikar utmärkt, sade predikantens dotter.
— Jaså. Ja, det är bäst han gör sitt bästa, när jag kommer i kyrkan. Jag ska nog passa på, om han kommer stickande med några irrläror. Nå, predikar han mycket om helvetet?
— Neej — det tror jag inte.
— Det var tråkigt. Jag tycker om när präster eldar på med mycket svavel … Så det riktigt osar bränt om dem. En så’n predikan måste de ha minst varannan månad. Tänk då vad alla äldre och yngre käringar ska bli glada! Alla kommer de att snegla bortåt gubben Norman Douglas’ bänk och tänka: där hör du vad som väntar dig, din gamle avfälling och hädare! Jag ska ge din pappa tio dollar extra för var gång han predikar om svavelsjön, som brinner med evig eld. Nå, här kommer Jane med kompotten. Du tycker väl om så’nt här? Det är inte hackmat. Smaka!
Faith svalde lydigt den rågade dessertsked herr Douglas räckte henne. Lyckligtvis var kompotten mycket god.
— Det är det bästa plommonsylt i världen, sade värden, lade rikligt för åt henne på ett tefat och ställde det framför henne. — Det var roligt det smakar dig. Jag ska ge dig ett par burkar, som du får ta hem med dig. Jag är inte knusslig. Det felet har jag åtminstone inte. Det var inte min skull, att Hester gick med samma hattskrålla i tio år. Det var hennes egen — hon snålade in på hattar och kläder för att få pengar att skicka över till gulingarna i Kina. Jag har aldrig gett en cent till missionen i hela mitt liv — kommer aldrig att göra det. Det kan du inte lura mig till, hur styv du än är. Men hundra om året åt far din och kyrkobesök en gång i månaden — det kan jag gå med på. Nå, går Jane och ser sur ut ännu? Vill inte på några villkor dra på smilbandet? Det är ändå förunderligt så fruntimmer kan gå och tjura. Aldrig går jag och tjurar — jag
