exploderar med blixt och dunder — pang! — men sen är det också förbi, molnet har dragit förbi, solen lyser igen, och jag är så tam och beskedlig som en liten knähund.
Efter kvällsvarden anhöll herr Douglas om att själv få skjutsa hem Faith, och hela baksätet i den lilla vagnen fylldes med äpplen, kålhuvuden, potatis, pumpor och syltkrukor.
— Det finns en söt liten kissunge ute i ladan. Den får du också, om du vill ha honom. Säg bara ett ord, sade den välvillige herr Douglas.
— Nej, tack så rysligt mycket, svarade Faith. — Jag tycker inte vidare om kattor. Och så har jag en tam tupp.
— Hör man på! Men inte kan man kela med en tupp så som man kan kela med en kattunge. Ät du upp tuppen och ta lille Tom. Jag vill så gärna, att han ska komma till en snäll familj.
— Ack nej, det går inte. Tant Martha har en fullvuxen katt, och han skulle säkert bli stygg mot en främmande kattunge.
Herr Douglas fick finna sig i att inte se sin önskan uppfylld. Det blev en spännande hemfärd, ty unghästen var så yster, att han höll på att falla i sken. När körsvennen släppt av Faith framför prästgårdens köksingång och hjälpt henne med att få upp den präktiga »förningen» på förstubron utanför köksdörren, vände han hem igen, högt skrålande:
— Bara en gång i månaden — kom ihåg det! Bara var fjärde söndag!
Faith gick upp och lade sig och kände sig en smula både andlös och vimmelkantig, precis som om en vänlig stormil gripit tag i henne och åter släppt ner henne. Men hon var lycklig och tacksam. Nu behövde hon inte vara rädd att pappa skulle mista sin befattning och de alla nödgas lämna The Glen och Regnbågens dal och den vackra kyrkogården med sina mossiga hällar och susande lövkronor.
