XVII.
En dubbel seger.
Herr Douglas uppenbarade sig i kyrkan den första söndagen i november och väckte all den sensation han önskade. Pastor Meredith hälsade förströdd på honom ute på kyrktrappan och hoppades i artigt frånvarande ton, att fru Douglas mådde bra.
— Hon var inte fullt kry straxt innan jag begrov henne för tio år sedan, men nu hoppas jag, att hon befinner sig i högönsklig välmåga, svarade herr Douglas till fasa och förnöjelse för envar, som hört på. Utom pastorn, som i sitt sinne undrade huruvida han hade gjort den sista huvudpunkten i sin predikan tillräckligt klar och inte hade en aning om vare sig det han sagt till gubben Douglas eller denne svarat honom.
Herr Douglas passade på Faith ute på planen efter gudstjänstens slut.
— Nå, ser du, att jag håller ord, Rosenröd? Men se’n har jag lov till första söndagen i december. Din pappa predikade ju riktigt bra. Din pappa har mer i sitt huvud än han visar i sitt ansikte. Men säg honom, att jag vill ha en svavelpredikan i december, det blir ett bra sätt att avsluta det gamla året. Men här ska du få en kuggfråga, som du kan sätta på honom en gång, då han är fullt vaken. Den låter så här: Kan Gud skapa en så stor sten, att han inte rår med att själv lyfta den? — Med den har jag satt många präster på det hala, må du tro. Glöm nu inte att pröva din pappa med den, så får jag se’n höra vad han svarade.
Faith var glad att slippa undan honom och hans besynnerliga skämt och sprang hem. Dan Reese, som stod inne i en flock med pojkar vid kyrkgrinden, tittade på henne och
