gåsen, och hur han bar sig åt, så hoppade gåsen ned i knät på fru Reese, som satt bredvid honom. Men inte blev han något ängslig för det, inte, han bara sa helt lugnt: Får jag be om den där gåsen, fru Reese! — Men hon var rasande, för hon hade på sig sin sprittnya mossgröna sidenklänning. Men så är det, när en karl är änkling eller ungkarl. Det blir inte nå’n skick och fason på dem. Hade han haft en fru, så hade det aldrig hänt.
— Jag kan då inte inse hur även om han haft ett dussin fruar, de hade kunnat hindra den där snåla fru Drew från att slakta deras sega gamla gåskarl till kalaset, sade Susan.
— Folk sa, att det var mannen, som hittat på att de skulle äta upp gåskarlen på silverbröllopet, sade fröken Cornelia. — Jacob Drew är knusslig och småsnål och för resten en riktig hustyrann.
— Han och hon kan ju inte alls dra jämt i hemmet, säger folk, återtog Susan. — Och det får man väl ändå kalla ett bedrövligt äktenskap. Eljest är de ju varandra så lika i mycket. Snikna och näriga och om sig är de bägge två. Det påstås, att det enda hon nå’nsin gett bort var en kruka med smör, som var kärnat av grädde, som en råtta dränkt sig i. Den gav hon till en församlingsfest. Jag vet inte hur det där med den dränkta råttan i grädden kom ut, men det gjorde det i alla fall.
— Men för att nu över den sega gåsen och den dränkta råttan återgå till våra små prästgårdsbarn, så känner jag mig allt mer och mer övertygad om att det är rara barn, som jag så gärna skulle vilja göra någonting för. Det skulle roa mig mycket att på ett grannlaga sätt få ta hand om dem en smula, sade Anne.
— Det tillfället yppar sig kanske förr än du tror, sade fröken Cornelia. — Nej, jag får väl bege mig på
