formade munnen till ett »dumma jänta!» men han vågade ej säga det högt just då. Dagen därpå i skolan var det annorlunda. Under frukostrasten stötte Faith på Dan inne i den lilla granplanteringen bakom skolhuset och hennes plågoande var genast färdig.
— Titta — du har bytt ben med din egen skrangliga tupp! skrek han. — Ack, du dumma jänta!
Walter Blythe reste sig plötsligt från den mossiga tuva längre in i dungen, där han suttit och läst. Han var blek av vrede, och ögonen flammade.
— Håll inne med så’nt där, Dan Reese! sade han.
— Åh se, var fröken Walter där? sade Dan ogenerat. Han hjulade bort till staketet och började, när han satt på dess översta ribba, sjunga på egen behaglig melodi:
»Krukan skulle visa sej käck,
men då fick hon sej en redig knäck …
Stackars krukan! …»
— Jag vet också en kruka, men den gick så länge till brunnen, att den sprack ordentligt, sade Walter och lade från sig sina böcker på gräset.
— Ha ha — han reser kammen precis som jäntans tupp! skrek Dan. — Snart gal han väl också — kukeliku! Han gal, och hans morsa skrockar. Hon skriver lögnhistorier —
Längre hann inte Dan. Walter tog ett par långa språng fram till staketet och gav honom en knuff, så att han for överända och hamnade i gräset på motsatta sidan. Den snöpliga scenförändringen hälsades med ett klingande skratt och livliga applåder från Faith. Dan rusade upp, mörkröd av vrede, och skulle just till att svänga sig över staketet. Men då ringde skolklockan, och Dan visste väl hur det gick med pojkar, som under magister Hazards stränga regemente inte passade på tiderna.
