— Vänta du bara, tjöt han. — Jag vill slåss med dej.
— Det går an, det, sade Walter. — När som helst.
— Ack nej, Walter, protesterade Faith. — Vad skall det tjäna till att slåss med honom? Jag bryr mig inte ett dugg om vad han säger. Jag skulle i ditt ställe hålla mig för god att fästa något avseende vid vad en så’n idiot som han behagar häva ur sig.
— Han har sagt fula ord till dig och yttrat sig oförskämt om min mor, sade Walter med samma lugn som förut. — Vi råkas i kväll efter skolan, Dan.
— Jag är tvungen att gå genast hem från skolan för att ta upp potatis, har min farsa sagt, svarade Dan vresigt. — Men det går lika bra i morgon kväll.
— Gott. Då träffas vi här i morgon kväll, sade Walter.
— Då ska jag allt märka ditt frökenansikte åt dej, lovade Dan.
Det stack till i Walter av obehag — ej rädsla, men motvilja. Han tyckte det hela var så simpelt och fult och vidrigt. Men han rätade på nacken och gick med fasta steg uppför skoltrappan. Faith följde efter med sinnet fyllt av underliga känslor. Hon var ledsen över att Walter skulle behöva slåss med den där otäcka pojken, som hon inte ville ta i med en tång, men på samma gång tyckte hon, att han uppfört sig så stiligt! … Och nu skulle han slåss för hennes skull — stuka till den där valpen, så han aldrig mer skulle våga gläfsa … Naturligtvis skulle han bli den, som finge övertaget — med sådana ögon måste man segra.
Men Faiths blinda förtroende till hennes riddare avtog en smula under eftermiddagens lopp. Walter hade under de återstående skoltimmarna förefallit så tyst och tungsint.
— Om det ändå bara vore Jem, sade hon med en suck till Una, när de sutto på gubben Pollocks gravhäll ute på kyrkogården. — Han är en så’n väldig slagskämpe —
