grabbade han ordentligt tag i Dan, bleve det bara en våt fläck efter honom. Men Walter har just aldrig varit med om några slagsmål. Han är alls inte tränad.
— Jag är så rädd han ska bli skadad, suckade Una, som avskydde slagsmål pojkar emellan och omöjligen kunde förstå den hemliga tjusning, som hon tyckte sig förmärka, att den stundande tvekampen utövade på Faith.
— Det tycker jag ändå inte han behöver bli, sade Faith och skruvade på sig. — Han är ju gott och väl så lång som Dan.
— Men Dan är så mycket äldre, sade Una. — Åh, han är ju närapå ett helt år äldre.
— Dan har egentligen inte varit med om så värst många slagsmål, därtill är han för feg, sade Faith. — Han trodde aldrig, att Walter skulle vilja slåss, för då hade han inte burit sig så illa åt i hans närvaro. Du skulle bara ha sett Walters ansikte, när han satte ögonen i honom, Una! Jag riktigt ryste — men det var en så’n skön rysning. Just så kunde den där riddaren sir Galahad se ut, som pappa läste högt för oss om i det där skaldestycket härom kvällen.
— Jag tycker det är så förskräckligt, att de ska ryka ihop, och jag önskar vi kunde på något sätt hindra dem, sade Una.
— Nej, nu måste saken ha sin gång, sade Faith. — Det är en hederssak. Och understå dig inte att tala om’et för någon, Una. Om du det gör, ska jag aldrig mer berätta nå’n enda hemlighet för dig.
— Jag tiger som muren, lovade Una. — Men jag stannar inte kvar i morgon efter skolan för att titta på slagsmålet. Jag går direkt hem.
— Ja, gör du det. Men jag måste vara kvar — det skulle vara tarvligt av mig att gå ifrån’et alltihop, när Walter slåss för min skull. Jag ska binda mina färger om hans
